Tio år av åtstramningspolitik

 

DEN 14 SEPTEMBER ÄR DET TIO ÅR sedan den segerrika folkomröstningen om EMU. Det var en seger som gav eko ute i Europa, knappt två år efter euromynt och eurosedlar infördes 1 januari 2002. ”Det var en grym örfil åt hela den finansiella eliten i Sverige (…) Sverige klövs horisontellt mellan de där upp och de där nere, mellan eliten och folket” skrev till exempel den franska högertidningen Le Figaro.

Segern med 56 procent nej-röster visade tydligt att en god majoritet av det svenska folket helt hade förstått att det inte skulle bli några ekonomiska fördelar med euron, utan att den i stället skulle drabba levnadsbetingelserna för vanligt folk. Folket insåg också att med euron skulle resten av det som var kvar av demokratin och den nationella suveräniteten efter folkomröstningen om medlemskapet 1994 gradvis försvinna. Bland de unga, kvinnor, personal i tjänstesektorn och LO-anslutna röstade 65 procent nej.

FLERA OPINIONSUNDERSÖKNINGAR VISAR att minst 8 av 10 skulle rösta nej till euron om vi hade en ny folkomröstning. Det är bara EU-nämndens ordförande Carl B Hamilton och hans fundamentalistiska vänner i Folkpartiet, som idag öppet förespråkar en EMU-anslutning.

Sverige utanför euron har naturligt påverkats av den finansiella, ekonomiska och politiska kris och den efterföljande åtstramnings- och nedskärningspolitiken efter Leman-Brothers fall 2008.

Men riksbanksfullmäktige har åtminstone kvar möjligheten att driva en självständig räntepolitik, och arbetslösheten är antagligen flera tio-tusentals lägre trots en förödande officiell arbetslöshet på 9 procent och en ungdomsarbetslöshet upp till 25 procent.

Istället är det framförallt de sydeuropeiska euroländerna och Irland som har ”missgynnats” ef- ter Leman Brothers. När krisen väl utlöstes visade sig eurons inneboende svagheter. I nyligen publicerad och uppmärksammad rapport har akademikerna Heiner Flassback och Costas Lapavitsas gjort mos av euron. De skriver att inget akademiskt försök sedan i början av 1960-talet har lyckats definiera ett optimalt valutaområde som euron förutsätter.

MED EURON HAR TYSKLAND TAGIT PÅ SIG rollen som ankaret i EMU-systemet, och beslutsfattandet om penningpolitiken, inklusive räntepolitiken, har genomförts på Tysklands villkor utan att ta hänsyn till kraven i enskilda länder i sin helhet.

De menar att europolitikerna förbisett utveckling av enhetslönekostnaden (lönekostnaden per capita) som den bästa indikatorn för att euroländerna följer det gemensamt uppsatta inflationsmålet om 2 procent som EMU som ett optimalt valutaområde förutsätter. Genom lönenedpressning i Tyskland har enhetslönekostnaden i praktiken legat stilla sedan 1999,
medan denna för de sydeuropeiska euroländerna inklusive Frankrike legat över inflationens utveckling.

Detta har lett till att Tyskland har ackumulerat växande handelsfördelar, men andra länder upplever direkta nackdelar. En vara som 1999 såldes till samma pris i alla euroländer kunde Tyskland 2010 sälja till i genomsnitt 25 procent lägre pris än i andra euroländer utan att det påverkade vinstmarginalerna för tyska företag.

MED SÅDANA OBALANSER FÖRUTSPÅR Flassbach och Lapavistas att eurosystemet går mot sin upplösning. De ekonomiska, sociala och politiska kostnaderna för enskilda euroländer att genomgå åtstramnings- och nedskärningspolitikens stålbad som dikteras av Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) för att enligt kanslern Angela Merkel och merparten av EU-etablissemanget ”till varje pris rädda euron”, och hålla Tyskland under armarna kommer att bli för stora.

Jan-Erik Gustafsson
 

Kritiska EU-fakta nr 131 september  2013