NU I HÖST GÅR eurokrisen in på sitt femte år. Ingenting tyder
på att slutet är i sikte. Flera länder i framförallt Sydeuropa
som inte kunnat hålla jämn takt med Tyskland har drabbats av
låg-konjunktur, nedskärningar och massarbetslöshet.
Högerextremister vädrar morgonluft, och i Grekland är
ungdomsarbetslösheten nu uppe på 63 procent.
Under folkomröstningen om EMU varnade nej-sidan för att ett land
som drabbas av stor arbetslöshet behöver kunna stimulera
ekonomin. Antingen genom lägre räntor, devalvering eller ökade
statliga utgifter. Men ett land som är med i EMU har inte de
verktygen. Istället tvingas människor söka jobb utomlands, och
landet måste genomlida en så kallad ”intern devalvering” – det
vill säga flera år av massarbetslöshet som tvingar fram
lönesänkningar som förhoppningsvis återställer
konkurrenskraften.
Riktiga devalveringar är inte heller särskilt trevliga. Men de
har i alla fall den fördelen att de går snabbt och att ekonomin
omedelbart kan börja återhämta sig. EMU har aldrig varit ett
ekonomiskt projekt. Den drivande kraften är istället en politisk
idé om att centralisera makten och förvandla EU till en stat.
För att en valutaunion ska fungera i längden behövs det en stor
gemensam budget och överföringar av pengar mellan länderna. Men
väljarna vill inte överföra makten över välfärd och skatter till
Bryssel.
Och det är just därför som EU:s ledare stått så handfallna i
krisen. Istället för att lösa problemet skjuter de frågan
framför sig genom att bevilja ständigt nya lån med förnedrande
villkor som de vet aldrig kommer att betalas tillbaka. EMU har
visat sig vara en minst lika dålig idé som vi EU-kritiker
fruktade. Valutaunionen har bidragit både till att skapa och
förvärra krisen. Den ekonomiska politiken i ett land behöver
kunna anpassa sig till om ett land har hög- eller
låg-konjunktur.
Den politiska slutsatsen borde vara uppenbar. Till att börja med
måste EU-fördragen ändras så att alla länder som önskar behålla
sina egna valutor får självklar rätt att göra det. De länder som
vill ut ur EMU måste få rätt och hjälp att lämna. Det är ingen
enkel lösning. Det innebär devalveringar, och det blir inte
billigt att genomföra med socialt rimliga villkor för småsparare
och husägare som har sina lån i euro. Men i längden blir det
betydligt billigare att lösa problemet under ordnade former än
att fortsätta betala mångmiljardbelopp varje år för att länder
ska stanna kvar i massarbetslöshet.
EU måste släppa prestigen i eurofrågan. Det finns en bra
lösning. Det är dags att vi använder den.
MAX ANDERSSON
Kritiska EU-fakta nr 132 december 2013