EU måste släppa prestigen i eurofrågan

 

NU I HÖST GÅR eurokrisen in på sitt femte år. Ingenting tyder på att slutet är i sikte. Flera länder i framförallt Sydeuropa som inte kunnat hålla jämn takt med Tyskland har drabbats av låg-konjunktur, nedskärningar och massarbetslöshet. Högerextremister vädrar morgonluft, och i Grekland är ungdomsarbetslösheten nu uppe på 63 procent.

Under folkomröstningen om EMU varnade nej-sidan för att ett land som drabbas av stor arbetslöshet behöver kunna stimulera ekonomin. Antingen genom lägre räntor, devalvering eller ökade statliga utgifter. Men ett land som är med i EMU har inte de verktygen. Istället tvingas människor söka jobb utomlands, och landet måste genomlida en så kallad ”intern devalvering” – det vill säga flera år av massarbetslöshet som tvingar fram lönesänkningar som förhoppningsvis återställer konkurrenskraften.

Riktiga devalveringar är inte heller särskilt trevliga. Men de har i alla fall den fördelen att de går snabbt och att ekonomin omedelbart kan börja återhämta sig. EMU har aldrig varit ett ekonomiskt projekt. Den drivande kraften är istället en politisk idé om att centralisera makten och förvandla EU till en stat. För att en valutaunion ska fungera i längden behövs det en stor gemensam budget och överföringar av pengar mellan länderna. Men väljarna vill inte överföra makten över välfärd och skatter till Bryssel.

Och det är just därför som EU:s ledare stått så handfallna i krisen. Istället för att lösa problemet skjuter de frågan framför sig genom att bevilja ständigt nya lån med förnedrande villkor som de vet aldrig kommer att betalas tillbaka. EMU har visat sig vara en minst lika dålig idé som vi EU-kritiker fruktade. Valutaunionen har bidragit både till att skapa och förvärra krisen. Den ekonomiska politiken i ett land behöver kunna anpassa sig till om ett land har hög- eller låg-konjunktur.

Den politiska slutsatsen borde vara uppenbar. Till att börja med måste EU-fördragen ändras så att alla länder som önskar behålla sina egna valutor får självklar rätt att göra det. De länder som vill ut ur EMU måste få rätt och hjälp att lämna. Det är ingen enkel lösning. Det innebär devalveringar, och det blir inte billigt att genomföra med socialt rimliga villkor för småsparare och husägare som har sina lån i euro. Men i längden blir det betydligt billigare att lösa problemet under ordnade former än att fortsätta betala mångmiljardbelopp varje år för att länder ska stanna kvar i massarbetslöshet.

EU måste släppa prestigen i eurofrågan. Det finns en bra lösning. Det är dags att vi använder den.

 

MAX ANDERSSON
 

 

Kritiska EU-fakta nr 132 december  2013