EN DEL BEDÖMARE menar att EU riskerar gå mot ökade sociala
spänningar på grund av EU:s uppenbara oförmåga att hantera
eurokrisen. Det kan då vara bra att känna till att EU har satt
upp sin egen militärpolis, det Europeiska gendarmeriet (European
Gendarmerie Force).
EGF grundades 2004 på föreslag av den franske försvarsministern
med uppgiften att agera mot uppfattade civila hot som att slå
ner upplopp, förstärka lokala poliskårer och vid behov och agera
allmänpreventivt samt för att förstärka EU:s gemensamma
säkerhets- och försvarspolitik. EGF har sitt högkvarter i
Vicenza i norra Italien. Det har i dagsläget 800–900 anställda,
men växer och kan även räkna med 2.300 reservister. EGF sysslar
periodvis med fredsuppehållande uppgifter på Balkan.
I nuläget är gendarmeriet bara öppet för EU-länder som har en
polis med militärstatus, vilket utesluter till exempel Sverige
och Irland. Tyskland är heller inte medlem eftersom den tyska
konstitutionen förbjuder användning av militär för
polisuppgifter.
EGF BESTÅR IDAG av Frankrike, Portugal, Nederländerna, Italien,
Spanien och Rumänien. Polen och Litauen är så kallat
”partnerländer”. Av nuvarande EU-länder är det bara Bulgarien
som uppfyller de ”tekniska” kvalifikationerna för medlemskap.
Men detta kan komma att förändras. Institutet för
Internationella Relationer i Nederländerna förslog nyligen
inträdesreglerna skulle mjukas upp, så att i princip
medlemsländerna skulle kunna ingå, och gendarmeriet agera över
hela EU.
EGF styrs av en högnivåkommitté med representanter från
medlemsstaternas utrikes- och försvarsministerier som beslutar
om nya medlemmar och möjliga operationer. Inom sig utser
kommittén en ordförande för ett år. Under 2013 innehar just
Nederländerna ordförandeskapet. EGF blev fullt lagfäst i oktober
2007 genom Velsenfördraget. Enligt artikel 5 i detta fördrag kan
militärpolisen ”ställas till förfogande för […]FN, OSCE, Nato,
och andra inter-nationella organisationer eller adhoc
-koalitioner” för olika uppdrag. Artikel 4 stipulerar att EGF
antingen kan underställas civila myndigheters eller militära
myndigheters ledning för att utföra säkerhets- och civila
ordningsuppdrag genom att övervaka den lokala polisen inklusive
kriminella utredningsuppdrag. Den kan också utföra allmän
övervakning, gränsskyddsuppdrag samt allmänt
underrättelsearbete. De kan också fortbilda polisstyrkor.
ARTIKEL 6.3 TILLÅTER EGF med ett simpelt beslut att stationera
sina trupper i ett annat EU-land om landet medger detta. Två
månader efter det att Velsenfördraget skrevs under signerade
EU:s stats- och regeringschefer 13 december 2007
Lissabonfördraget. Lissabonfördragets artikel 222 innehåller en
”solidaritetsklausul” som gör det möjligt för EGF ”biträda
medlemsstaten på dess territorium efter anhållan från dess
politiska myndigheter”.
Liknande styrkor har redan prövats under det militära
ingripandet i Bosnien då Natos stabilitetsstyrka SFOR
organiserades för att fylla upp gapet mellan militär och polis.
SFOR hade befogenheten att arrestera, använda vapen och
kontrollera ci-vil oro. SFOR följdes 1999 av en liknande styrka
KFOR till Kosovo som också gavs ”förebyggande och repressiva
resurser för att undertrycka oro”. Och år 2000 dvs. sju år för
Velsenfördraget skrevs under utökade Europeiska Rådet och de
dåvarande 27 medlemsstaterna sin ”icke-militära krisverksamhet”
med en 5.800 personer stor stryka av poliser och militärpoliser
(Police Rapid Reaction Force) som kan snabbinkallas.
Sedan Velsenfördraget har EGF utfört tre uppdrag. Från november
2007 till oktober 2010 i Bosnien då EGF överordnades existerande
”integrerade polisenheter” för införa en västerländsk baserad
stats- och lagtillämpning. I januari skickades EGF till Haiti
för att bistå efter den förödande jordbävningen, som en del av
en europeisk insats benämnd EUCO som till stora delar
understöddes av EU:s kvasiunderrättelsetjänst EU Situation
Centre.
I det tredje uppdraget i Afghanistan som började i april 2009
och som ännu pågår samverkar EGF när med NATO-och USA-trupperna.
Enligt brittiska Statewatch anlitade Nato gendarmeriet för att
bygga upp en afghansk polisorganisation. Sedan december 2009 har
denna polisstyrka växt till 160 000.
Dessa nya aspekter på EU:s utrikes- och säkerhetspolitik passar
helt med EGF grundläggande syfte och sker helt utanför
parlamentarisk kontroll. Det ger en föraning om framtida
EU-ingripanden.
SOLIDARITETSKLAUSULEN GÖR det klart att EFG-styrkor inte bara
kommer att kunna kontrollera en befolkning som polis, militära
eller underrättelseenheter, men också kan stationeras både inom
och utanför EU. Enligt Lissabonfördraget har de nationella
parlamenten praktiskt taget ingen kontroll. EU-parlamentet har
ingen kontroll alls enligt EGF:s juridiske rådgivare Alfredo
Vacca, som hävdar att EGF står utanför EU:s strukturer.
Det finns idag en pool av mer än 430 000 paramilitära trupper
inom EU och 2,5 miljoner globalt som EGF kan utbilda för att
genomföra globala aktioner. Det kan stödja det dubbla syftet att
dels understödja en stat i social oro och dels upprätthålla
EGF-ländernas intressen.
EU har nu tillskansat sig tre kontroller över svensk rätts- och
inrikespolitik. Den europeiska arresteringsordern tillåter att
en svensk medborgare arresteras i Sverige för att sedan skickas
till ett utländskt fängelse i väntan på rättegång. Europol, vars
anställda har diplomatisk immunitet. Och nu det Europeiska
gendarmeriet, en multinationell polisstyrka med militär status,
som är bemyndigat att stationernas att operera i vilket EU-land
som helst inklusive Sverige på begäran av det landet, och som
kan agera globalt som en paramilitär styrka.
JAN-ERIK GUSTAFSSON
Kritiska EU-fakta nr 132 december 2013