EN AV DE STÖRSTA förändringarna i Lissabonfördraget görs på
försvarsområdet. EU har ett militärt samarbete sedan flera år.
Utvecklingen har skett i rasande fart. Det började med
Maastrichtfördraget med antagandet av en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik och har sedan successivt lett fram till
gemensamma militära styrkor (ERRF och European Battle Groups)
som ska kunna sättas in i andra delar av världen och en
militärbyråkratisk apparat i ministerrådets byggnader i Bryssel,
till exempel kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP),
militära kommittén (EUMC) och militära staben (EUMS). EUMC är
EU:s högsta militära organ och är sammansatt av medlemsländernas
överbefälhavare, ofta företrädda av sina representanter som är
stationerade vid respektive medlemslands ständiga representation
i Bryssel.
EUROPEAN RAPID REACTION Force (ERRF) är en transnationell
militär styrka som leds av EU. Beslut om denna styrka togs vid
toppmötet i Helsingfors 1999 och ambitionen är att kunna sända
60 000 militärer till ett krisområde inom 60 dagar och kunna
stanna ett år. Varje enhet ska bestå av 1 500 soldater, dvs. som
ett regemente. Medlemsländerna anger hur många trupper, vapen
och vilken utrustning som de kan bidra med. Dessa sammanställs i
en så kallad styrkekatalog. Målet var att denna
snabbinsatsstyrka skulle vara tillgänglig från och med år 2003,
men ännu har man inte nått dit.
European Battle Groups (europeiska stridsgrupper) är en annan
del av EU:s militära resurser. Till skillnad från ERRF handlar
detta om stående trupper. Förslaget om att inrätta stridsgrupper
kom upp under ett toppmöte mellan Frankrike och Storbritannien
år 2003. I förslaget till EU-konstitution som undertecknades i
juni 2004 föreslogs permanent strukturerat samarbete som avser
militära stridsgrupper. I ett protokoll preciserades förslaget.
Fem månader senare deklarerade EU:s försvarsministrar i London
att de var redo att ställa upp med sammanlagt 13 stridsgrupper.
Varje stridsgrupp ska kunna rycka ut med tio dagars varsel och
vara på plats inom 15 dagar. Den måste kunna verka i åtminstone
30 dagar, vilket kan utökas till 120 dagar med rotation.
STÖRRE MEDLEMSLÄNDER ska kunna bidra med egna stridsgrupper
medan mindre stater kan bilda gemensamma grupper.
Stridsgrupperna ska två och två vara beredda under ett halv-år
att rycka ut. Det finns en nordisk stridsgrupp (Nordic Battle
Group) som leds av Sverige med bidrag från Estland, Norge och
Finland. Styrkan, till vilken Sverige bidrar med cirka 2.300
soldater, står stridsberedd sedan årsskiftet. I den militära
ledningen för den nordiska gruppen ingår Storbritannien.
Med Lissabonfördraget konstitutionaliseras EU:s militära
utveckling. Dessutom går man betydligt längre. Den gemensamma
säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett
gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har
beslutat detta”. Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera
medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina
respektive konstitutionella bestämmelser” (27.b FEU). Det är
klar-text. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de
militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och
Österrike, blir fördragsmässigt förpliktade att leva upp till
kravet på gemensamt försvar. Det är en fråga om när, inte om.
SOM EN BRASKLAPP för att lättare få de alliansfria staterna att
acceptera skrivningarna har det tagits in en formulering att
unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos
vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Vad detta i
praktiken innebär är dunkelt.
I Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar med
ömsesidiga försvarsåtagande den (på likartat sätt som det
föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för
ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge
den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Något
veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av
Europeiska rådet för att denna skyldighet ska träda i kraft
behövs inte. Två förbehåll har petats in i fördragstexten. För
det första ska försvarsåtagandet ”inte påverka den särskilda
karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och
försvarspolitik”.
Vad som åsyftas är otydligt. Möjligen förhållandet att Sverige
och några andra EU-länder inte är medlemmar i Nato. För det
andra ska ”åtgärderna och samarbetet på detta område” vara
förenliga med de åtaganden 21 EU-länder har som medlemmar i
Nato. För dessa ska Nato också i fortsättningen ”utgöra grunden
för deras kollektiva försvar”. Förpliktelsen att försvara
varandra kvarstår. Förbehållen klargör bara att vissa EU-länder
också är med i Nato, andra inte.
I EN SÄRSKILD solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen
skall bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de
utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv
hur man bistår andra medlemsländer.
Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna
agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig
att ställa civila och militära resurser till unionens
förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser”
till ”insatser med stridande förband vid krishantering,
inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser
efter konflikter”.
Merparten av EU-länderna har redan förbundit sig att medverka
när det gäller snabbinsatsstyrkorna och hittills har man
meddelat att 13 så kallade stridsgrupper ska sättas upp.
(Irland, Danmark och Malta deltar inte i någon stridsgrupp.)
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett
insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga efter ett
enhälligt beslut av medlemsländerna. För att svensk trupp ska
skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det
krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s
säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används
den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet
med FN-stadgans principer”. I praktiken blir det EU självt som
avgör vad man anser falla inom FN:s principer.
EU-beslut inom detta område ska tas enhälligt, men ministerrådet
kan också uppdra åt en min-dre grupp medlemsstater att genomföra
uppdrag för unionens räkning. Några länder kan där-med gå längre
inom unionens ram efter godkännande av ministerrådet. Det kan
naturligtvis leda till att medlemsländer som valt att stå
utanför ett krig eller en konflikt ändå blir indragna i en sådan
genom andra EU-staters agerande.
I NICEFÖRDRAG SKREV man in rätten för vissa länder att inom
unionens ram fördjupa sitt samarbete inom något område, med
undantag för saker med militära och försvarsmässiga
konsekvenser. I Lissabonfördraget introduceras ett nytt begrepp
– ”permanent strukturerat samarbete” – som avser just detta, det
vill säga ett fördjupat militärt samarbete mellan vissa länder
inom EU:s ramar. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta
slopas.
I det nya fördraget sägs det uttryckligen att ett ”permanent
strukturerat samarbete” på det militära området ska upprättas av
de medlemsstater ”som uppfyller högre krav på militär kapacitet
och som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på
de mest krävande uppdragen” (27.6 FEU). Vem som helst får alltså
inte vara med. Bara eliten, dvs. de som ”uppfyller de kriterier
och gör de kapacitetsåtaganden” som anges i ett protokoll som
fogats till Lissabonfördraget. I protokollet listas en räcka med
konkreta krav (militärpolitiska konvergenskrav) som de
medlemsstater som ska ingå i det ”permanent strukturerade
samarbetet” förbinder sig att uppfylla, till exempel ”mer
intensivt utveckla sin försvarskapacitet”, ”samarbeta i syfte
att nå överenskomna mål avseende nivån på utgifterna i
investeringar i försvarsmateriel”, så långt möjligt tillnärma
sina försvarsstrukturer” och ”vidta konkreta åtgärder för att
öka styrkornas tillgänglighet, interoperabilitet, flexibilitet
och tilltransportförmåga”. En deltagande medlemsstat som inte
längre uppfyller åtagandena, kan bli suspenderad från det
”permanent strukturerade samarbetet”.
I LISSABONFÖRDRAGET står det att ”medlemsstaterna förbinder sig
att gradvis förbättra sin militära kapacitet” (27.3 FEU). Det är
sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär
upprustning i en grundlag.
En ”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära
resurser ska inrättas. Vad är det? En början till ett gemensamt
försvarsdepartement? Redan i juli 2004 tog ministerrådet beslut
om att bilda den europiska försvarsbyrån (EDA) och samma
startade dess verksamhet. En av byråns uppgifter är enligt
Lissabonfördraget att ”identifiera de operativa behoven” och
”främja åtgärder för att tillgodose dessa”. En annan viktig
uppgift är att samordna utvecklingen av europeisk vapenindustri.
EDA arbetar under överinseende av ministerrådet och leds av en
styrelse bestående av de deltagande ländernas försvarsministrar
samt en representant från kommissionen som är
styrelseordförande. (Samtliga EU-länder utom Natolandet Danmark
deltar i byråns arbete.)
Genom att Sveriges riksdag ratificerat Lissabonfördraget betyder
det att Sverige godkänner principen om att EU ska utveckla ett
gemensamt försvar (någon gång i framtiden). Det är nu inte
längre fråga om något som skulle kunna inträffa utan något som
kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är kvar att bestämma.
I sin tur betyder det att Sverige skrivit under på att vi kommer
att överge vår militära alliansfrihet så småningom.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 132 december 2013