Säg nej EU:s militarisering

 

INFÖR FOLKOMRÖSTNINGEN OM EU-medlemskapet 1994 sa den svenske chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel redan när förhandlingarna inleddes att Sverige inser ”att utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden ska kunna leda till ett gemensamt försvar är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” (Gusp) och Sverige har inte för avsikt att ”hindra EU:s utveckling på vägen mot detta mål”.

EU:s ambitioner att bygga upp en gemen-sam utrikes- försvars- och säkerhetspolitik uttrycktes första gången med Maastrichtfördraget 1992, som Dinkelspiel och det svenska EU-etablissemanget så följsamt anpassade sig till inför folkomröstningen 1994. Med Lissabonfördraget är det bara en tidsfråga innan den gemensamma utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken skall fullt ut ha genomförts. EU har idag bland annat militära insatsgrupper, etablerat stridstrupper som med kort varsel kan sättas in globalt, satt upp en militärkommitté (EUMS) för att koordinera militära insatser och utveckla försvarskapaciteten samt utvecklat ett nära samarbete med Natos krigsmaskin. Dessutom är EU världens största vapenhandlare.

TROTS ATT EU-PARLAMENTET inte har någon kompetens i frågor om Gusp har en kraftig majoritet röstat för en resolution eller en opinionsyttring, som visar på parlamentets stormaktsambitioner. Resolutionen uttrycker bland annat: EU har otillräcklig militär kapacitet för att svara effektivt på internationella kriser; det bekymmersamma med att medlemsstaternas försvarsbudgetar skärs ned; EU:s förmåga att planera och utföra militära operationer måste förbättras; ett fullt utrustat militärt högkvarter måste upprättas; att EU:s stridsgrupper måste fås att fungera och samtränas bättre och kunna betalas direkt ur

EU:s budget; att medlemsstaterna utvecklar gemensamt ägande för vissa gemensamma och kostsamma så kallade förmågor som militär rymdteknologi och drönare.

Resolutionen uttrycker också fördelarna med det nära samarbetet mellan EU och Nato, men som behöver förstärkas både politiskt och militärt. Som exempel beskrivs Natos insatsstyrkor och EU:s stridsgrupper som ömsesidiga och komplementära.

TÄNKANDE OCH HANDLINGARNA hos EU:s beslutsfattare styrs alltmer mot en expansiv militär- och säkerhetslogik. De viktigaste hoten mot EU anges som terrorism, spridning av kärnvapen, regional konflikter, staters kollaps och organiseras brottslighet. Säkerhet och välstånd definieras som EU:s viktigaste intresse, vilket betyder fortsatt frihandel och en tryggad energiförsörjning. Dessa intressen skall säkerställas även med militär makt. Om fredspristagaren EU någonsin har varit en fredsorganisation, så finns inte mycket kvar. EU:s och Natos anspråk på självförsvar har blivit till en rätt att utföra förebyggande militära operationer.

PÅ EU-TOPPMÖTET 19-20 december ligger försvarspolitiken högt på dagordningen och EU-parlamentet förväntar sig i sin resolution att statscheferna bekräftar behovet av ökad försvarskapacitet. För en tid sedan gav EU-kommissionen ut ett meddelande i vilket man skriver att försvarsindustrin inom EU bör samordnas och koncentreras för att bland annat hålla nere kostnaderna. Sveriges position är att försvarsindustrin skall konkurrensutsättas.

Inför folkomröstningen 1994 förkom praktiskt taget ingen debatt om anpassningen till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inför EU-parlamentsvalet 25 maj är det ett anständighetskrav att partierna tydligt förklarar sin inställning till EU:s militarisering och Nato-samarbetet.

Jan-Erik Gustafsson

 

Kritiska EU-fakta nr 132 december  2013