INFÖR FOLKOMRÖSTNINGEN OM EU-medlemskapet 1994 sa den svenske
chefsförhandlaren Ulf Dinkelspiel redan när förhandlingarna
inleddes att Sverige inser ”att utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik, som med tiden ska kunna leda till ett
gemensamt försvar är ett mål för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken” (Gusp) och Sverige har inte för avsikt att
”hindra EU:s utveckling på vägen mot detta mål”.
EU:s ambitioner att bygga upp en gemen-sam utrikes- försvars-
och säkerhetspolitik uttrycktes första gången med
Maastrichtfördraget 1992, som Dinkelspiel och det svenska
EU-etablissemanget så följsamt anpassade sig till inför
folkomröstningen 1994. Med Lissabonfördraget är det bara en
tidsfråga innan den gemensamma utrikes- försvars- och
säkerhetspolitiken skall fullt ut ha genomförts. EU har idag
bland annat militära insatsgrupper, etablerat stridstrupper som
med kort varsel kan sättas in globalt, satt upp en
militärkommitté (EUMS) för att koordinera militära insatser och
utveckla försvarskapaciteten samt utvecklat ett nära samarbete
med Natos krigsmaskin. Dessutom är EU världens största
vapenhandlare.
TROTS ATT EU-PARLAMENTET inte har någon kompetens i frågor om
Gusp har en kraftig majoritet röstat för en resolution eller en
opinionsyttring, som visar på parlamentets stormaktsambitioner.
Resolutionen uttrycker bland annat: EU har otillräcklig militär
kapacitet för att svara effektivt på internationella kriser; det
bekymmersamma med att medlemsstaternas försvarsbudgetar skärs
ned; EU:s förmåga att planera och utföra militära operationer
måste förbättras; ett fullt utrustat militärt högkvarter måste
upprättas; att EU:s stridsgrupper måste fås att fungera och
samtränas bättre och kunna betalas direkt ur
EU:s budget; att medlemsstaterna utvecklar gemensamt ägande för
vissa gemensamma och kostsamma så kallade förmågor som militär
rymdteknologi och drönare.
Resolutionen uttrycker också fördelarna med det nära samarbetet
mellan EU och Nato, men som behöver förstärkas både politiskt
och militärt. Som exempel beskrivs Natos insatsstyrkor och EU:s
stridsgrupper som ömsesidiga och komplementära.
TÄNKANDE OCH HANDLINGARNA hos EU:s beslutsfattare styrs alltmer
mot en expansiv militär- och säkerhetslogik. De viktigaste hoten
mot EU anges som terrorism, spridning av kärnvapen, regional
konflikter, staters kollaps och organiseras brottslighet.
Säkerhet och välstånd definieras som EU:s viktigaste intresse,
vilket betyder fortsatt frihandel och en tryggad
energiförsörjning. Dessa intressen skall säkerställas även med
militär makt. Om fredspristagaren EU någonsin har varit en
fredsorganisation, så finns inte mycket kvar. EU:s och Natos
anspråk på självförsvar har blivit till en rätt att utföra
förebyggande militära operationer.
PÅ EU-TOPPMÖTET 19-20 december ligger försvarspolitiken högt på
dagordningen och EU-parlamentet förväntar sig i sin resolution
att statscheferna bekräftar behovet av ökad försvarskapacitet.
För en tid sedan gav EU-kommissionen ut ett meddelande i vilket
man skriver att försvarsindustrin inom EU bör samordnas och
koncentreras för att bland annat hålla nere kostnaderna.
Sveriges position är att försvarsindustrin skall
konkurrensutsättas.
Inför folkomröstningen 1994 förkom praktiskt taget ingen debatt
om anpassningen till den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Inför EU-parlamentsvalet 25 maj är det ett
anständighetskrav att partierna tydligt förklarar sin
inställning till EU:s militarisering och Nato-samarbetet.
Jan-Erik Gustafsson
Kritiska EU-fakta nr 132 december 2013