Eliterna är det verkliga hotet mot demokratin

Aten liknar en polisstat dagen då Grekland ska ta över ordförandeskapet i EU. Inga demonstrationer är tillåtna, har tidningarna förklarat. Hela stadskärnan är avspärrad. Överallt poliser. Poliser utposterade i långa rader längs gatorna, ända fram till Syntagma till Pagrati. Kravallpolisens mörkblå bussar slamrar förbi en efter en. Några få modiga själar vågar sig ändå ut med plakat, från ”Vi betalar inte”-rörelsen och det som återstår av ekonomen Dimitris Kazakis front EPAM. De motas snabbt bort av tårgas och batonger. Jag går runt i staden till fots, kryssar genom avspärrningarna. Vid flera sopcontainrar står matlådor av plast. Bröd och moussaka. Vänliga själar ställer ut dem så att de hungriga inte ska behöva rota i soporna efter mat.

Är detta det nya Europa? Som mer och mer börjar likna Kina? Fattigt, oskyddat, utan rättigheter för de anställda, medan de moderna projekten – EU, EMU – seglar vidare under allt auktoritärare flagg. Det senaste året har krisländerna Spanien och Grekland kraftigt begränsat demonstrations-rätten. Stora böter för den som ordnar en olaglig manifestation i Spanien, åtal för den offentliganställde som strejkar i Grekland. Det är inte underligt utan helt logiskt. Det går helt enkelt inte att sänka människors standard så mycket och så fort med bibehållna demokratiska rättigheter.

Det främsta hotet mot demokratin i Grekland kommer inte, som man vill få oss att tro, nerifrån, från nazisterna i Gyllen gryning. De är ett symptom. Hotet mot demokratin kommer uppifrån, från trojkan och den grekiska eliten, som avskaffar rättighet efter rättighet.

De antidemokratiska tendenserna speglas i eliternas retorik. När krisen i Grekland var ett faktum skyllde våra mediala och politiska eliter på det grekiska folket. De hade arbetat för lite, gått i pension för tidigt, levt över sina tillgångar. Under två år matades nordeuropéerna med dessa myter – utan grund i någon statistik.

Den internationella finanspressen har sedan länge lämnat berättelserna om den lata greken bakom sig. Från The Economist och Financial Times hörs helt andra tongångar. Nu är det inte den grekiska statsskulden som är problemet längre, utan den privata skuldsättningsgraden i länder som Sverige. I USA är den privata skuldbördan 175 pro-cent, i Sverige snart 177 pro-cent, i Storbritannien 205 pro-cent.

Detta omtalas i finanspressen som den största orsaken till eurokrisen (se The Economists nummer ”Europe’s Other Debt Cri-sis” från oktober/november 2013). Nu erkänner finanspressen och IMF till och med att åtstramningspolitiken har förvärrat recessionen. De kunde ha frågat vilken keynesianist som helst för fyra år sedan, men nu utbrister The Economist, den 26 oktober, att ”sparpolitiken som tvingades på Europas periferi fördjupade krisen och gjorde det svårare att minska de privata skulderna”.

Dessa diskussioner når dock inte den genomsnittliga svenska läsaren. I samband med att Grekland tog över ordförandeskapet i EU, publicerade Ex-pressen en ledartext (29 december) där alla vandringssägnerna upprepades igen. Grekland var: ”ett land som bluffade sig till ett EMU-medlemskap”. Notera; i Expressens version är det landet som bluffat, inte som i verkligheten, centralbanken i samarbete med Goldman Sachs. ”Där skattesmitning är den stora folksporten.” Märk väl; det är tydligen folket som njuter av att skattefuska, inte storföretagen, och felet ligger inte hos skattesystemet som tillåter sådant. Mer; ett land där ”ansvarslösa fackföreningar har bestämt sig för att generalstrejka ekonomin mot avgrunden”. Intressant, jag hörde en grekisk fascist säga exakt samma sak; allt är fackföreningarnas fel, därför ska de förbjudas. Vidare: Nu när landet tar över EU kan det ”inte räkna med någon grekisk gräddfil”. Märk hur tonen lutar mot beskrivningar av bortskämda barn som vill ha särbehandling – vi är långt från Atens utblottade människor som rotar i soporna här.

DET HÄR ÄR ANTIDEMOKRATISK retorik. ”Ansvarslösa”, ”folksport”, ”bluffade” och vill ha ”gräddfil”. Detta är den ideologiska överbyggnad som behövs för att kunna inskränka demokratiska och fackliga rättigheter och göra Grekland till en skuldkoloni, vilket det i praktiken har blivit – räntebetalning på utlandsskulden går idag före skola, sjukvård, välfärd. 30 procent av befolkningen är arbetslös, 65 procent av ungdomen, och de som arbetar inom det offentliga har fått lönen halverad – resten ska gå till utländska banker.

Den nya skatt som lagts på elräkningen, som också ska gå till bankerna, har gjort att många inte längre har råd att värma sina lägenheter. Regeringen har dessutom fördubblat priset på eldningsolja. Man bränner plast, möbler, vad som helst för att hålla sig varm. Nu när jag är i Aten talar alla om de ”nya dödsfallen”; de som dör efter att ha förgiftats av gaser från hemmagjorda brasor. Tre personer dog på detta sätt i december. Om allt detta säger Expressen ingenting.

KAJSA EKIS EKMAN författare och journalist
 

Kritiska EU-fakta nr 133 februari 2014