Ett ja till Nato är en farlig budgetmyt

 

Om vi inte ökar försvarsbudgeten kraftigt återstår inget annat alternativ än att gå med i Nato. Den salvan har vi fått lära oss på sistone. Argumentet bygger på den outtalade bilden att eget försvar är dyrt men i Nato får vi hjälp av andra att försvara oss och då blir det mycket billigare. Det har ofta framförts av personer som ogillar neutralitetspolitiken och som dessutom önskar mer pengar till det militära försvaret. Vi som har den omvända kombinationen av åsikter – både sparsamhet med skattebetalarnas pengar och stöd för alliansfriheten – vi skall tvingas välja mellan dessa två oförenliga önskemål.

Hur ligger det till i verkligheten? Blir det billigare att gå med i Nato? Får vi samma säkerhet till lägre kostnad om vi ger upp alliansfriheten och ansluter oss till Natos ömsesidiga säkerhetsgaranti?

Natos medlemsländer har enats om att varje land skall avsätta minst två procent av sitt lands BNP till det militära försvaret. För Sveriges del skulle det innebära cirka 74 miljarder kronor. I år spenderar vi drygt 40 miljarder kronor, och det förutses öka med ett par miljarder de kommande åren. Om Sverige skulle söka medlemskap och Nato skulle kräva att vi följde det regelverk som etablerats måste försvarsbudgeten i det närmaste fördubblas. Skattehöjningar eller undanträngning av andra utgifter med mer än 30 miljarder kronor skulle tvingas fram. Det är väldigt mycket pengar. För att täcka en sådan stor fördyring skulle vi behöva nästan fördubbla den statliga inkomstskatten, tredubbla fastighetsskatten på egnahem och bostadsrätter eller stänga all högskoleutbildning i hela landet.

Det finns inga bindande mekanismer i Nato att tvinga medlemsländerna att följa den beslutade regeln att spendera två pro-cent av BNP på det militära försvaret. Bara ett litet antal medlemsländer följer den, de flesta har betydligt mindre försvarsbudgetar än den som krävs enligt Natos riktlinjer. De europeiska medlemsländerna spenderar enligt senaste uppgifter från Nato 1,5 procent av BNP på militärt försvar, och i den budgetkris som nu råder i många länder går denna siffra nog ner. Men det är uppenbart att om Sverige söker medlemskap måste vi räkna med att de beslutade reglerna måste följas. Att ett av Europas rikaste länder, med en obetydlig statsskuld och ett ganska litet budgetunderskott skulle kunna få de andra länderna att acceptera att man struntar i reglerna måste betecknas som verklighetsfrämmande önsketänkande.

Men hur är det med den viktigaste aspekten, Sveriges säkerhet? Blir vi inte mycket tryggare i en försvarspolitisk gemenskap med USA och nästan hela Västeuropa?
De andra länderna blir skyldiga att komma till vår undsättning om vi blir angripna. Så är det. Men skyldigheten är ömsesidig, vi blir på samma sätt skyldiga att gå i krig om något annat Natoland blir angripet, från Alaska och Hawaii i väster till Turkiets gräns mot Iran, Irak och Syrien i öster. Innebörden kan sammanfattas så här: Å ena sidan ökar risken att vi blir indragna i en militär konflikt där vi inte är part, å andra sidan stärks vår förmåga att hålla emot ett angrepp riktat isolerat just mot Sverige. Men sannolikheten för ett isolerat angrepp mot Sverige är nära nog obefintlig. Och vår chans att hålla oss utanför en eventuell konflikt någonstans i Europa är stor i dag men blir noll vid medlemskap.

Dessutom måste vi räkna med att Ryssland måste göra om sin försvarsplanering om också Sverige blir medlem i Nato. De kan komma att känna behov av att förbereda sig på att svenskt territorium då kan användas mot Ryssland. Det kan innebära att de upplever en skärpt hotbild och att de intensifierar sina förberedelser för insatser mot Sverige i händelse av en bredare konflikt i Europa.

Vi måste säga som det är. Att gå med i Nato skulle inte alls leda till ökad säkerhet till lägre kostnad utan till motsatsen: Ökad risk att bli indragna i krig och dessutom dramatiskt högre kostnader för Sveriges folk.

LEIF PAGROTSKY är tidigare näringsminister (S), nu fri skribent


 

Kritiska EU-fakta nr 134 maj 2014