EU är ingen fredsmäklare
Sommaren har på nytt visa att tEU är ingen
fredsmäklare. EU:s högsta ledare urskuldar den israeliska
massakern i Gaza, skriver under EU:s associationsavtal med
Ukraina och dess ledares Putin hets har försvårat en fredlig
lösning på kriget i Ukraina. EU och dess medlemsstater är i
högsta grad ansvariga för sönderfallet och mördandet i Irak,
Libyen och Syrien.
När det i år är 100 år sedan första världskriget bröt ut
försöker EU rida på att dess bildande räddat Europa från krig
och genocide. I ett uttalande nyligen rättfärdigar
EU-parlamentets talman Marin Schultz ytterligare
maktkoncentration till Bryssel. ”En väsentlig skillnad mellan
1914 och 2014 är att vi har EU för att försäkra oss om att
demokratiska värden inte kan och inte kommer att undermineras.
Den europeiska integrationen är svaret på katastroferna under
1900- totalitarism, fattigdom och orättvisor”. Men det var
Tyskland och Österrikes nederlag 1918 och fascismens och
nazismens nederlag under andra världskriget som banade väg för
fred till priset av att miljontal människor dog. Det var
imperialistiska expansionsideologier som förorsakade krigen, och
inte existensen oberoende länder per se. EU fanns inte ens
förrän ett decennium efter andra världskrigets slut och har
trots vad dess elit önskar sig och artiklarna om ett ”gemensamt
försvar” i Lissabonfördraget säger har EU ännu inget ansvar för
en kollektiv europeisk säkerhet.
Trots detta använder sig EU-eliten i sin propaganda av
världskrigen för bygga en fulländad EU-stat. Under augusti har
det spekulerats om Margot Wallström skall bli en ny
utrikesminister om det blir en ny s-ledd regering efter valet.
En del av oss kanske kommer ihåg det osmakliga uttalande hon
gjorde i ett före detta nazistisk koncentrationsläger för att
rikta blickarna bort från de klara nejen i folkomröstningar om
EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna.
”Det finns de som idag vill skrota den supranationella idén. De
vill föra EU tillbaka det gamla rent mellanstatliga sättet att
göra saker och ting. Jag säger att dessa människor skall komma
till Terezín och se vad den gamla vägen ledde till”.
Brysselelitens påstående är att ett internationellt system av
diplomati som baserades på oberoende stater ledde till de två
världskrigen. EU-eliten vill helst inte höra talas om att det
första världskriget specifikt drevs fram av ideologiska
motiveringar från främst den tyska politiska eliten. Bryssel
hävdar också ständigt att EU har lyckats uppnå fred genom att
försona Tyskland och Frankrike. Men det är det samma som att
säga att Frankrike har samma skuld som Tysk-land av att ha
blivit invaderade 1914 och 1940.
Efter EU-parlamentsvalet har det blivit bekvämt att framhålla
fascismen som den logiska fortsättningen av ett vidhållande av
national-staten. Denna falska ”nationalism” definieras bekvämt
inte som en försäkran att upprätthålla nationell suveränitet
utan som en aggressiv ide-ologi som önskar genomföra
aggressioner mot utomstående utan att det förklaras varför en
så-dan ideologi har uppstått i det ena eller andra
medlemslandet.
Men mellankrigstiden har visat att fascister inte trodde på
nationen. Ett internationellt system som byggde på suveräna
stater var anatema för fascister, som istället trodde på en
övergripande transnationell struktur som skulle kunna hålla
individuella nationella särintressen under kontroll. Fascister
tog avstånd från demokratin på samhällsnivån för en kraftfull
korporativ stat som skulle påtvingas på kontinental basis.
Det är förstås absurt att jämföra EU-eliten med fascister, men
den har störande auktoritära tendenser, som till exempel tar
avstånd ifrån en internationell ordning som baseras på flexibel
och frivilligt samarbete och handel. Vi ser också i EU en
uppifrån ned teknokratisk struktur som strikt försöker begränsa
och kontrollera olika uttryck för demokrati som till exempel
försöka förhindra framtida folkomröstningar om ytterligare
maktöverförandet till Bryssel.
Jan-Erik Gustafsson
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
