EU-nämnden – riksdagens hemliga sällskap
Det är nu allmänt bekant att beroende på
olika undersök-ningar 60-80 procent av den nationella
lagstiftningsmakten härstammar från Bryssel. De na-tionella
parlamenten inklusive den svenska riksdagen ägnar nu allt mer
tid åt att införliva över-statliga direktiv och EU-regler i sin
nationella lagstiftning, och den nationella
lagstiftnings-kompetensen har kraftigt redu-cerats.
När Sverige för snart 20 år se-dan 1995 blev medlem i EU
inrättades den så kallade EU-nämnden. Den tidigare modera-ta
riksdagsledamoten Anne-Ma-rie Påhlsson har för Forum för
EU-debatt skrivit en rapport om EU-nämnden. Hon kallar nämnden
för ”ett hemligt säll-skap” av utvalda riksdagsleda-möter och
ett ”sekret utskott”.
Somm ett led i EU-anpassningen inför folkomröstningen om EU i
november 1994 föreslogs EU-nämnden i två utredningar led-da av
de socialdemokratiska aka-demiska politrukerna Olof Ruin och
Sten Heckscher. På enbart tio sidor avgjorde Ruin riksda-gens
öde i förhållande till EU, och Heckscher upprepade i princip
Ruins förslag.
Huvudfrågan var om och hur riskdagens skulle involveras i
EU-arbetet, särskilt då överfö-ring av lagstiftning till EU.
Ut-redarna menade visserligen att regeringen måste förankra
EU-frågor i riksdagen, men föreslog samtidigt att regeringen
bestäm-mer vilka frågor som skall tas upp, och att riksdagen
endast begära att en fråga kan tas upp. Efter förankring behöver
ändå inte regeringen beakta riksda-gens synpunkter.
Utredarna föresloga att förankringen skulle ske i en nyinrättad
EU-nämnd med ledamöter från de olika riksdagspartierna.
Alter-nativet till EU-nämnden att för-ankringen skulle ske i
Utrikes-nämnden eller de 17 fackutskot-ten avfärdades av
utredarna
nansminister Anders Borg under tre möten med EU-nämnden inom
vecka igenom ett bilateralt lån till Irland på 6 miljarder
kro-nor. Frågan hade inte varit uppe tidigare i EU-nämnden och
inte heller i riksdagens finansutskott. Borg lade munkavle på
ledamö-terna om ”hemligt material” han presenterade med
hänvisning att en ekonomisk härdsmälta kommer att inträffa om
Sverige inte stöder Irland.
Pålsson skriver: ”Mer än åtta dagar behövde inte regeringen för
att få ett ja till att låna ut sex miljarder kronor till Irland.
Ett ja från en nämnd som inrättats enbart som ett samrådsorgan
för regeringen. Den här frågan handlade dock inte om att
för-ankra Sveriges position i en lag-stiftningsfråga utan om en
stor utgiftspost.
Något sådant mandat har inte EU-nämnden enligt vare sig
re-geringsformen eller riksdagsord-ningen. Ansvaret för statens
in-komster och utgifter är en exklu-siv befogenhet för
riksdagen. Det anges redan i regerings-formens första kapitel”.
I efter-hand som ett spel för galleriet tog riksdagen det
formella beslu-tet om lånet 1 ½ år senare. Redan före lånet till
Irland
hade EU-nämnden sagt ja till regeringens begäran om EU:s
tillfälliga krismekanism. Därmed fick Anders Borg mandat från
EU-nämnden att bryta mot Lis-sabonfördragets artikel 125, som
förbjuder ett medlemsland att bistå andra medlemsländer
eko-nomiskt. Senare på hösten 28-29 oktober 2010 skulle EU:s
stats- och regeringschefer be-handla den permanenta
krisme-kanismen ESM. Dagen innan var statsminister Fredrik
Rein-feldt i EU-nämnden och redo-gjorde ”i punktform” om hur
viktig den förestående fördrag-sändringen var för den svenska
ekonomin.
Efter Reinfeldts anförande, skriver Pålsson, att nämndens
social-demokratiske vice ordförande Marie Granlund begärde ordet
och utan minsta tvekan gav re-geringen Reinfeldt sitt stöd.
Detta är ett mönster som senare också har upprepat sig när
soci-aldemokraterna sagt ja till eu-roländernas finanspakt, och
nu efter EU-parlamentsvalet i en utnämningsfråga gett sitt stöd
för Jean-Claude Juncker till ord-förande för EU-kommissionen.
Reglerna i grundlagen säger att 75 procent av riksdagens
le-damöter måste ställa sig bakom en fördragsändring för att den
ska godkännas. Den permanen-ta krismekanismen kunde gå
igenom genom att alliansreger-ingen och socialdemokraterna
samlar 80 procent. Pålsson skri-ver att någon analys av
krisme-kanismen inte gjordes utan leda-möterna nöjde sig med
statsmi-nisterns ord om att den var mycket begränsad.
Regeringen har också i EU-nämnden under två och ett halvt år
allt efter hur man på EU-nivån haft uppe frågan om införande av
skatt på finansiella transaktioner, den så kallade To-binskatten
i nämnden. Varje gång har regeringen förklarat att en Tobinskatt
ska vi inte ha, ef-tersom ”Regeringen motsätter sig
överstatlighet på skatteområ-det och att nationella skatter ska
utgöra egna medel för EU”. EU-nämnden har instämt.
Men efter att EU-parlamen-tet i december 2012 godkände att elva
medlemsländer fick gå vidare med Tobinskatten, så vände
regeringen kappan efter vinden. Den 13 januari åter-kom
finansmarknadsminister Peter Norman till EU-nämnden och begärde
att nämnden skulle säga ja till Tobinskatten. Inget skriftligt
underlag presenterades. I förslaget från EU ingick att en del av
intäkterna från Tobinskat-ten skulle utgöras av EU:s egna medel.
Varken allianspartier eller socialdemokrater protesterade, och
Reinfeldt fick mandat att säga ja till Tobinskatten.
Påhlsssons dom över EU-nämnden är hård. Ledamöterna saknar
överblick i EU-frågor, som var huvudmotivet för att inrätta
nämnden. De blandar ihop EU-frågor med nationella frågor och tar
inte de konstitu-tionella frågorna på allvar. De får nästa
aldrig något underlagsma-terial och sätter sig inte i frågor-na
tillräckligt. De har kort sagt blivit regeringens lydiga
språk-rör och inte riksdagens vakande öga i EU-frågor.
Jan-Erik Gustafsson
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
