EU:s bankunion stöter på juridiska problem
EU:s bankunion har beskrivits som det
största EU-centraliserande projektet sedan den gemensamma
valutan euron. Men nu stöter bankunionen som planeras komma till
stånd i november i år på juridiska problem.
Förslaget kommer ge den europeiska centralbanken ECB enorma
befogenheter, bland annat en egen finansinspektion och ansvar
för rädda Europas banker vid kriser genom framtida föreningar av
de nationella bankräddningsfonderna.
Kostnaden för bankräddning under den etablerade bankunionen vid
kommande kriser hamnar sedan hos skattebetalarna som kommer bli
skyldiga att betala för banker i andra länder som misskött sina
affärer. Blir Sverige indraget i bankunionen kan alltså notan
för framtidens eurokris hamna direkt hos de svenska
skattebetalarna.
En grupp tyska professorer med bland annat Markus Kerber i
spetsen driver nu en process i den tyska författningsdomstolen
för att få bankunionens laglighet prövad. Kerber är grundare av
den tyska tankesmedjan Europolis och har tidigare kritiserat
bland annat den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) som till
slut krävde en fördragsändring som trädde i kraft den 1 maj
2013. Trots detta etablerades ESM redan i september 2012.
Kerber menar nu att det saknas stöd i EU:s fördrag för
stiftandet av bankunionen och att det skulle bryta mot tysk
grundlag om bankunionen etablerades. Utan stöd i fördragen blir
bankunionen olaglig. Tack vare Tysklands författningsdomstol och
den tyska så kallade ”solange”-principen kan detta prövas
juridiskt på ett sätt som inte är möjligt i andra medlemsstater
som till exempel Sverige.
Med en författningsdomstol kan juridiskt kunniga domare avgöra
om en lag är stiftad korrekt. Genom denna kontroll av de
lagstiftande politikerna kan lagar upphävas som enligt högre
gällande rätt är ogiltig och inte får stiftas. Eftersom EU-lag
ska gå före medlemsstaternas lagar har Tyskland därför bestämt
att EU-lagarna är giltiga så länge de inte bryter mot tysk
grundlag.
Den tyska författningsdomstolen kan därför upphäva EU-lagars
giltighet i Tyskland på samma sätt som nationella lagar om de
stiftas olagligt. Detta förfarande leder till helt andra
möjligheter för medborgare att låta en domstol utöva kontroller
av lagstiftaren och i förlängningen EU än vad som är möjligt i
Sverige. I EU gäller som vanligt regeln alla är lika, men vissa
är mer lika än andra.
Nu återstår det att se om författningsdomstolen finner stöd för
bankunionen, det vore inte första gången som EU-federalisterna
försöker kringgå fördragen för att centralisera mer makt till
EU. Att parlamentet genom valet av Jean-Claude Juncker nyligen
har lagt beslag på makten att utse kommissionsordförande tänjer
exempelvis också på unionsfördragets formuleringar.
Bankunionen är huvudsakligen ett projekt för eurozonen men även
länder utanför euron uppmanas att delta (alla pengar välkomnas
för att rädda ett bankrutt banksystem). Svenska politiker driver
generellt en eurovänlig linje i Bryssel och väntar sedan
folkomröstningen 2003 på en ny chans att dra in Sverige i den
gemensamma valutan. Hade svenskarna röstat som den politiska
klassen uppmanat 2003 hade vi inte kunnat slippa bankunionen på
något sätt.
Den tyska regeringen och representanter för tyska bankväsendet
har tidigare uttalat stark kritik mot vissa av planerna inom
ramen för bankunionen. Främst de som ämnar slå ihop de
nationella bankräddningsfonderna vilket skulle innebära att
bankkunder i nordeuropa skulle stå för notan när zombiebanker i
EU skall räddas nästa gång.
Bankunionen kan också överklagas till EU-domstolen som har
befogenhet att riva upp EU-lagar om de till exempel saknar stöd
i fördragen. Man ska dock komma ihåg då att EU-domstolen inte
fungerar som vanliga domstolar utan konsekvent använder sin
uppgift som lagtolkare för att utöka EU:s makt.
Flera av de största stegen i EU-statsbygget har tagits i just
EU-domstolen med rättsfall som Van Gend en Loos (etablerade
EU-direktivs direkta effekt i medlemsstaterna), Costa mot ENEL
(EU-lagar går före medlemsstaternas lagar) och Pringle mot den
Irländska staten där domstolen beslutade att ESM inte var
olagligt trots förbudet mot så kallade bailouts i fördragen. I
högsta grad politiska beslut som vid alla tillfällen har lett
till mer makt åt EU på medlemsstaternas bekostnad.
Skulle bankunionen tas upp där kan vi alltså anta hur processen
skulle gå. Den tyska författningsdomstolen har tidigare
begränsat vissa av EU-federalisternas utopiska planer och försök
att ”rädda euron.” Den har krävt att beslut skall förankras i
det tyska parlamentet Bundestag, att räddningsfonderna som
etablerats för europrojektet skall ha begränsningar på hur
mycket av tyska skattemedel som kan användas.
Men att författningsdomstolen skulle sätta stopp för fortsatt
integration och fortsatt centralisering av makt till Bryssel är
otänkbart. Här är författningsdomstolen på EU-elitens linje, så
länge dess egen makt och prestige inte helt försvinner.
JAN Å JOHANSSOM
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
