Riksdagen förlorar makt med Lissabonfördraget
Med EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget
som trädde i kraft 2009, förlorar de folkvalda nationella
parlamenten inflytande på en rad områden med den ökande
överstatligheten.
En speciell remissomgång av nya förslag till lagar från
EU-kommissionen till de nationella parlamenten utökas
visserligen från sex till åtta veckor. Varje medlemsland får två
röster. Om det kommer in protester från en tredjedel ska
kommissionen ompröva sitt förslag. I rättsliga och inrikes
frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har
kallats för ”nödbroms”. Men kommissionen kan antingen stå fast
vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt.
Att lagstiftaren ska överväga om ett lagförslag är förenligt med
den så kallade subsidiaritetsprincipen är inget nytt – det
framgick av det tidigare EG-fördragets artikel 5 att denna
princip skulle tillämpas. Inte heller är det nytt att de
nationella parlamenten kan framföra sina synpunkter till
EU-institutionerna.
Det nya – i förhållande till tidigare fördrag – är endast att
lagstiftaren ska beakta de nationella parlamentens argument
avseende subsidiaritetsfrågan, och att kommissionen på den
punkten kan behöva motivera sina förslag bättre. Däremot innebär
det i praktiken inte någon ökad möjlighet att påverka
EU-institutionernas beslut.
Förre talmannen Björn von Sydow (s) föreslog i en artikel
(Dagens Nyheter, 17 april 2007) att Sverige borde kräva
motvikter mot kommissionens överstatliga reglering genom att en
fjärdedel av de 27 ländernas nationella parlament ska kunna
stoppa initiativ från kommissionen
.
Av rapporteringen från toppmötet i juni 2007 framgick att
Sverige tillhörde de länder som motsatte sig ett förslag från
Hol-land om att ge de nationella parlamenten verklig makt över
kommissionens förslag till nya EU-lagstiftning.
I praktiken är de nationella demokratierna den stora förloraren
på Lissabonfördraget. Nationell rätt blir underordnad EU-rätten
mycket mer tydligt än tidigare och en massiv överföring av makt
från de nationella parlamenten till EU:s institutioner sker till
följd av det nya fördraget.
Redan före Lissabonfördraget hade EU stor makt över Sverige. Hur
mycket är svårt att kvantifiera. En rapport från Sveriges
Kommuner och Landsting (SKL)inför valet 2010 visade att Sveriges
kommuner och landsting berörs i hög grad av EU:s regelverk och
politik. 60 procent av frågorna på en vanlig svensk
kommunfullmäktige påverkades direkt eller indirekt av EU. För
landstingsfullmäktige var motsvarande siffra 50 procent.
Någon liknande undersökning på riksdagsnivå finns inte. Men tre
danska forskare, som alla är EU-anhängare, uttalade sig (före
Lissabonfördraget) i Jyllandsposten om EU-rättens inflytande på
medlemsstaterna. De menade att omkring 80 pro-cent av det danska
folketingets beslut baseras på olika EU-beslut i Bryssel och
Strasbourg.
Denna uppskattning bekräftas av den förre tyske presidenten
Roman Herzog som ifrågasatt om Tyskland längre kan kalla sig för
en parlamentarisk demokrati då mer än 80 procent av de lagar som
införs i Tyskland kommer från EU. (Welt am Sonntag, 14 januari
2007) Lissabonfördraget innebär både en utvidgningsmakt att
stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av
unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att
stifta lagar. Mera makt åt Bryssel; det är den nya EU-grundlagen
i ett nötskal.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av
öppningsorden i vår grundlag. Där står att ”All offentlig makt
utgår från folket”. Sedan Sverige blev medlem i EU för snart 20
år sedan har denna demokratiska princip urholkats allt mer.
Med Lissabonfördraget blir grundlagen än mer bara tomma ord. En
mycket stor del av den offentliga makten i Sverige utgår från
Bryssel och kan genomdrivas utan beaktande av svenska folkets
mening.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 135 september 2014
