INFÖR FÖRHANDLINGARNA om medlemskap i EU i
början på nittiotalet formulerade LO-ledningen en diger lista
med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska
kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige och
att facket vid behov ska kunna sätta in stridsåtgärder (Lex
Britannia). EU-minister Ulf Dinkelspiel (m) framförde också
dessa krav till EU-kommissionen när förhandlingarna om
medlemskap inleddes i februari 1993.
TILLSAMMANS MED arbetsmarknadsdepartementet gjorde LO, TCO och
SAF i slutet av oktober 1993 en uppvaktning av EU-kommissionen i
Bryssel för att försöka vinna acceptans för
kollektivavtalsmodellen.
I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund (c) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där
han lovade att ”Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att
svensk praxis på arbetsmarknaden ändras”.
Problemet var att Flynns brev inte hade något egentligt värde.
Det gav bara uttryck för hans egen, eller i bästa fall
EU-kommissionens välvilliga tolkning av vilka möjligheter
Sverige skulle erbjudas att införa och tillämpa EU:s
rättsregler.
DETTA PROBLEM VAR Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen
införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns
brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett
ensidigt uttalande från svensk sida. ”Det var omöjligt att komma
längre,” förklarade Jörgen Hettne, jurist på
utrikesdepartementets rättsavdelning.
Men enligt LO:s styrelse hörsammades de fackliga kraven i
Bryssel. I ett uttalande förkunnades efter att
medlemskapsförhandlingarna avslutats: ”EG [har] garanterat att
man inte vill störa eller ingripa i den svenska
arbetsrättstraditionen, vilket
kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”
Men det enda i anslutningsavtalet som LO:s styrelse kunde hänga
upp kollektivavtalen på var förklaring nummer 47. Det var en
ensidig svensk förklaring. Sådana förklaringar saknar helt
juridiskt värde och är att betrakta som en politisk
åsiktsyttring. Inte heller Padraig Flynns brev har någon
praktisk betydelse. Det är inte EU-kommissionen, än mindre
enskilda kommissionärer, som tolkar hur EU:s lagar ska tillämpas
i praktiken. Det gör EU-domstolen.
Och EU:s höga jurister i Luxemburg är inte bundna av ensidiga
deklarationer från ansökarländer eller enskilda
kommissionsledamöters populistiska utspel i samband med
folkomröstningskampanjer.
Detta påpekades innan den svenska folkomröstningen av till
exempel Ronnie Eklund, professor i arbetsrätt vid Stockholms
universitet: ”Det fribrev för den nordiska
kollektivavtalsmodellen som […] Sverige fått har inget stöd i
Romtraktatet. Därför måste frågan prövas i EU-domstolen”.
(Göteborgs-Posten 31 maj 1994)
I HÖST ÄR DET TIO ÅR sedan fackförbundet Byggnads med stöd av
Elektrikerförbundet blockerade det lettiska byggföretaget Laval
un Partneri vid ett skolbygge i Vaxholm. Syftet var att teckna
ett svenskt kollektivavtal och därmed förhindra lönedumpning på
den svenska arbetsmarknaden. Byggnads och Elektrikerförbundets
konfliktåtgärd hade stöd i svensk lagstiftning, Lex Britannia.
Men via en EU-dom 2007 ändrades spelreglerna på den svenska
arbetsmarknaden – pre-cis vad nej-sidan hade varnat för inför
EU-omröstningen. Byggnads och Elektrikerförbundets
konfliktåtgärder var olagliga hinder på EU:s så kallade inre
marknad, slog den allsmäktiga EU-domstolen i Luxemburg fast och
krävde därmed att den svenska lagstiftningen skulle EU-anpassas.
LEX LAVAL SOM TRÄDDE i kraft 2010 innebär att fackförbunden inte
kan kräva kollektivavtal eller ta till stridsåtgärder mot
företag från andra EU-länder som uppfyller vissa minimikrav för
lön och övriga anställningsvillkor. Därmed banade Lavaldomen väg
för den lönedumpning som idag breder ut sig alltmer på den
svenska arbetsmarknaden.
Bland de värsta exemplen finns Stockholms Parkerings
parkeringshus i Råcksta, där polska byggnadsarbetare hade
timlöner på 35 kronor.
– Men vi träffar ofta på utländska företag ute på byggena där
folk jobbar för 60-70 kronor i timmen, säger Byggnads
Stockholmsordförande Christian Bengtzelius.
LAVALDOMEN OCH DEN efterföljande Lex Laval bevisar att ja-sidan
ljög inför folkomröstningen. Det fanns inget undantag såsom de
påstod i den propagandaflod som från vänster till höger sköljde
över de svenska väljarna.
Jag vågar påstå att denna lögn var en av de frågor som avgjorde
folkomröstningen till EU-anhängarnas fördel. Hade svenska folket
i allmänhet och medlemmarna i fackföreningsrörelsen i synnerhet,
vetat vad vi i dag vet om EU-medlemskapets anti-fackliga
konsekvenser, hade det blivit en nej-majoritet i
folkomröstningen.
HUGO TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 136 november 2014