SOM SOCIALDEMOKRAT PÅ vänster-flanken är
jag mycket tillfreds med att progressiva och system-kritiska
Syriza vann det grekiska parlamentsvalet och därefter bil-dat
regering [även om det skaver att det sker i koalition med
hö-gerliberala Anel].
Vänsterkoalitionen Syriza re-presenterar det enda som kan vända
den bakåtsträvande libe-ralkapitalistiska utvecklingen i Europa
[läs EU] – nämligen en folklig mobilisering från vänster.
Syriza behöver vår solidaritet i den kamp på många fronter, till
exempel Bryssel, som den grekis-ka regeringen står inför.
OLLE SVENNING KONSTATERAR på Aftonbladets kultursidor att det
var Carl Bildt som drev fram den svenska folkomröstningen om EMU
för snart tolv år sedan. "Han ville jävlas med socialde-mokratin
och personligen leda folket in i den europeiska mone-tära
unionen. Bildts hybris var monumental och hans nederlag blev
unikt stort," skriver Sven-ning och avslutar med en, avse-ende
såväl besserwissen Bildt som imperiebyggande Bryssel, befogad
sarkasm:
"Utan Bildts taktiska felbe-dömning och hans måttlösa
självöverskattning hade Sverige fått hålla till godo med
skvalp-valutan euron.
PAUL MASON, PÅ BRITTISKA Chan-nel 4, skrev i en kommentar in-för
det grekiska valet hur partier som Syriza och Podemos i Spa-nien
nu utgör Europas nya soci-aldemokrati, som kan benämnas
vänstersocialdemokrati.
I ett läge där fanflyktiga hög-erssossar i land efter land har
köpt EU:s nyliberala krispolitik finns det, vilket utveckligen i
Grekland verifierar, en slumm-rande potential i förkasta den
kontraproduktiva och bakåtsträ-vande nyliberalismen och
före-språka en mer traditionell social-demokratisk [keynesiansk]
eko-
nomisk politik och ett återska-pande av en stark offentlig
sek-tor och ett kollektivt välfärds-samhälle enligt principen av
var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Inte radikalt nog? I dagens nyliberaliserade Europa [läs EU] är
det närmast revolutionärt att vara reformist.
INFÖR FOLKOMRÖSTNINGEN 1994gav förespråkarna inom
arbetar-rörelsen löfte om att Sverige skulle gå med i ett
”socialdemo-kratiskt EU”, och inte det reellt existerande
marknadsliberala EU som högerpolitiker typ Carl Bildt och
megakapitalister som Pehr Gyllenhammar förmanade svenska folket
att rösta ja till. ”Lita på oss” var budskapet från Ingvar
Carlsson och Mona Sah-lin. Konkreta argument i sakfrå-gan ansågs
överflödiga.
Det har nu gått över 20 år se-dan Sverige blev medlem i EU.
Eurofilerna inom socialdemo-kratin har haft gott om tid att
omsätta sina löften i praktik. Hur har det gått? Kan någon, till
exempel Stefan Löfven som inför EMU-folkomröstningen 2003 var
ordförande för ja-kam-panjen Fackliga röster för Euro-pa, visa
på exempel där EU un-der de gångna drygt 20 åren har blivit
”socialdemokratiskt”?
DEN OBOTFÄRDIGE EU-entusiastenJohan Ehrenberg skriver i Da-gens
ETC att ”euron skapades för att stoppa valutaspekulation mot
stater”. Det är struntprat, oavsett om det beror på medve-ten
desinformation eller avsak-nad av kunskap om hur EU är
konstruerat.
Det första steget i EU:s eko-nomiska och monetära union, EMU,
togs i och med skapan-det av den så kallade inre mark-naden i
början på 1990-talet. Den innebar bland annat att alla politiskt
bestämda regleringar, styrningar och kontroller av ka-pital- och
kreditmarknader skul-le avskaffas.
Konsekvenserna blev, förut-om åderlåtning av demokratin, att
marknadsaktörerna – storfö-retag, megabanker, finansinstitut och
andra kapitalister – gavs fria tyglar att flytta kapital över
grän-serna, att låna ut pengar som de inte hade och att
spekulera mot allt och alla, typ förändringar i värdet på
valutor.
EU:s konstitution, det sedan 2009 gällande Lissabonfördra-get,
och EU:s kapitalliberalise-ringsdirektiv från 1991, förbju-der
alla åtgärder för att hindra kapitalets fria rörlighet. Sveriges
medlemskap i EU innebär en grundlagsfäst nyliberal högerpo-litik
som Moderaterna och Svenskt Näringsliv aldrig skulle kunna
förverkliga med demo-kratiska metoder.
”ÄNTLIGEN FÅR GREKERNA en gre-kisk regering, och inte en som
utsetts av Angela Merkel”, kom-menterade Pablo Inglesias, ledare
för det spanska vänsterpartiet Podemos, när det stod klart att
grekiska vänsterpartiet Syriza vunnit parlamentsvalet.
I REGERINGENS utrikesdeklara-tion, som Margot Wallström läs-te
upp i riksdagen den 11 fe-bruari, konstateras att ”den ryska
aggressionen mot Ukraina utgör den största utmaningen mot
eu-ropeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”.
Det ligger en del i denna kun-görelse, men regeringen borde
också kritisera EU:s, Natos och USA:s agerande. De tar
Ryss-lands aggression till intäkt för att flytta fram sina
geopolitiska po-sitioner i östra Europa, vilket na-turligtvis är
provocerande för Kreml.
GREKLAND TÄNKER RIVA upp låne-avtalen med EU, ECB och IMF. Det
slog landets nya premiärmi-nister Alexis Tsipras fast i sitt
in-stallationstal i parlamentet den 8 februari. Respekt!
Tsipras ståndaktiga formule-ringar i parlamentstalet ”ingav
inget nytt hopp om en snar lös-ning på konflikten”, skriver
Af-färsvärlden i besvikelse över ute-blivna förväntade
eftergifter från vänsterregeringen i Aten.
EN NYHET I REGERINGENS utrikes-deklaration är formuleringen
”Sverige är inte med i någon mi-litär allians”. Presensformen
uppfattas av borgerliga ledarskri-benter som en öppning för
framtida medlemskap i Nato.
Men vad de militaristiska le-darskribenterna, liksom den
so-cialdemokratiska utrikesminis-tern, försöker dölja är att
Sverige redan är medlem i en militär alli-ans – nämligen EU. I
Lissabon-fördraget finns det, precis som i Natostadgan, en
ömsesidig för-svarsförpliktelse vilken imple-menterats i den
under regering-en Reinfeldt av riksdagen antag-na
solidaritetsförklaringen 2009.
Eller som det formuleras i re-geringen Löfvens
utrikesdeklara-tion sex år senare: Sverige kan inte förhålla sig
passivt om ett EU-land blir angripet, och för-väntar sig hjälp
om någon angri-per Sverige.
För att återupprätta den 200-åriga fredsbevarande svenska
sä-kerhetspolitiken – alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig – måste smyganslutningen till Nato stoppas
och Sverige be-frias från medlemskapet i EU.
HUGO TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 137 februari 2015