Grekland behöver vår solidaritet i kampen mot Bryssel och Berlin
”HOPPET KOMMER”, sade Alexis Tsipras,
ledare för det grekiska vänsterpartiet Syriza, till väljarna
mitt i en nyliberal hästkur som saknar motstycke i Europa. Var
fjärde grek går utan arbete, löner och pensioner är nedskurna
mer än i något annat krisland i EU, och fackföreningsrörelsen
har fråntagits förhandlingsrätten och därmed meningen med
föreningen.
Så brutala var de villkor som den grekiska regeringen måste
godta för att få krislånen i maj 2010 och oktober 2011 som
skulle rädda Grekland från kon
Hästkuren har medfört att mer än en fjärdedel av den grekiska
samhällsekonomin har försvunnit. Den genomsnittliga inkomsten
för ett hushåll har sjunkit mer än tio procent per år under
2010, 2011 och 2012 måste ske med den så kallade Trojkan –
EU-kommissionen, ECB och IMF – det triumvirat som sedan sex år
har gått samman för att rasera det grekiska samhället.
När Merkel vill fortsätta med totalitär underkastelse av
Grekland föreslår Tsipras en internationell skuldkonferens för
att hitta en samlad lösning för alla EU-länder som drabbats av
krisen. Den grekiska statsskulden har ökat från 120 till 177
pro-cent av BNP under åren med krispaket och nedskärningar.
I valrörelsen förmedlade Syriza detta budskap till resten av
Europa: Den som vill försvara EU måste hindra att Grekland
faller samman ekonomiskt – oavsett om det skulle ske genom att
Grekland tvingas lämna euron eller genom en nedskärningspolitik
som landet varken kan tåla ekonomiskt eller socialt. EU måste
välja fortsatt nedskärning kurs och samtidigt säkra tyska och
franska banker från förluster på lån till grekiska låntagare
eller demokrati. Om inte demokratiska krafter förändrar EU
kommer Marie Le Pen eller hennes allierade att göra detta.
Fram tills nu har alla sådana tankar kategoriskt avvisats av
Berlin och Bryssel. Medan Alexis Tsipras vill förhandla med
EU-regeringarna vidhåller Angela Merkel att förhandlingarna
Det är högt över den nivå på 110 procent av BNP som IMF och
finansministrarna i EU för ett par år sedan slog fast som den
högsta nivå ett land kunde klara av. Tsipras vill förhandla ned
skulden så mycket att den går att betala av. Merkel står längst
fram i talkören av EU-politiker som avvisar allt sådant.
Syrizas ekonomer pekar på att på detta förnedrande sätt blev
inte Tyskland behandlat efter andra världskriget. 1953 kom man
till och med fram till ett avtal om att halva den tyska skulden
skulle avskrivas, och att skulden bara skulle betalas av under
de år som landet hade ett handelsöverskott visavi utlandet, samt
att återbetalningen aldrig skulle överstiga tre procent av
exportintäkterna.
Varför kan inte något liknande förhandlas fram för Grekland?
Tyskland har i varje fall inte någon grund att klaga över vad
landet har vunnit på krisen i valutaunionen.
EU:s valutaunion var från starten till fördel för Tyskland och
ofördelaktig för de flesta andra länder med euron som valuta.
Tyskland fick en valuta som var mindre stark än vad D-marken
skulle ha varit. Detta var till fördel för den tyska exporten.
De flesta andra länder, särskilt Grekland, Portugal, Spanien och
Italien, fick en valuta som var för stark för allt de hade av
konkurrensutsatt näringsliv – oavsett om de skulle konkurrera på
hemmamarknaden eller på den tyska exportmarknaden. En tysk
statlig utvecklingsbank, KfW, presenterade i juli 2011
beräkningar över hur mycket Tysk-land tjänat på att ha euron som
valuta istället för D-marken. En försiktig beräkning visade att
Tyskland på två år [från tredje kvartalet 2009 till andra
kvartalet 2011] ökade exporten med 50-60 miljarder euro därför
att euron var en svagare valuta än D-marken. Det är inga
småpengar - inte ens för den ekonomiska stormakten Tyskland.
Krisen har också gett Tysklandandra fördelar i jämförelsen med
de länder som drabbats. Alla regeringar lånar pengar genom att
sälja statsobligationer. Krisländer som Grekland, Portugal,
Spanien och Italien måste betala fem till sju procent i ränta på
sina obligationer. Annars var det ingen som ville låna ut pengar
till dem. Det var emellertid så tryggt att låna pengar till
Tysk-land att tyska statsobligationer kunde säljas till en
mycket låg ränta. I januari 2012 sålde Tysk-land
statsobligationer till en ränta på minus 0,01 procent, alltså
negativ ränta. Köparna betalade alltså Tyskland för dessa
innehav. Detta hade aldrig hänt tidigare, konstaterade den tyske
finansministern Wolfgang Schäuble förnöjt [Der Spiegel 10
januari 2012].
Denna skillnad i ränteutgifter innebär många tiotal miljarder
euro om året. 80 miljarder euro var beräkningen 2012 från den
inom EU inflytelserika tankesmedjan European Council on Foreign
Relations [ECFR]. Ränteskillnaden är en fördel som kommer av sig
självt på de avreglerade finansmarknaderna, och har bidragit
till att tysk ekonomi har klarat krisåren mycket bättre än andra
EU-länder.
Några tiotals miljarder euro är Tysklands tillskott till
krispaketen från EU och IMF, de paket som beviljats med villkor
att stenhårda nedskärningar genomförs i krisland efter krisland.
Detta har Tyskland haft råd med. Krispaketen inga gåvor, utan
tidsbestämda lån som ska återbetalas med ränta.
Dragkampen mellan Merkel och Tsipras är inte bara en fråga om
argument och moral. Naturligtvis handlar det också om makt. Nu
dominerar kapitalets makt. Banker och företagskoncerner försökte
skrämma de grekiska väljarna om hur illa det skulle gå om den
röstade fel. Efter valet skrämmer de med vad som kommer att ske
om Syriza inte inser allvaret. Det ligger makt i att kunna
flytta pengar. Kapitalflykt från Grekland kan bli det som
knockar och förlamar den nya regeringen.
Skärps motsättningarna kommer säkert motkrafter att komma i
rörelse – också utanför Grekland. Men det är långt från att ens
de största solidaritetsdemonstrationerna ska kunna bli en
effektiv motmakt. Ska förhoppningarna från Tsipras väljare
uppfyllas krävs nog en stor mängd praktisk solidaritet med ett
kämpande Grekland från partier, regeringar, fackföreningar och
andra organisationer över hela Europa. Vi har alla något att
prata om. Så kan solidariteten starta.
DAG SEIERSTA
Kritiska EU-fakta nr 137 februari 2015