EU-projekt kuppat av den
europiska prostitutionslobbyn
Först den goda nyheten; den svenska modellen vinner mark. De
senaste åren har Norge, Island, Kanada, Nordirland och Frankrike
röstat igenom sex- köpslagar och allt fler länder beslutar att
rikta in sig på efterfrågan – det vill säga, på den sex- köpande
mannens ansvar.
Förra året röstade EU-parlamentet igenom en rapport som
konstaterade att den svenska modellen var den som fungerat bäst
för att stoppa människohandel och utlyste ett forskningsprojekt
på 2,5 miljoner euro för ett studera efterfrågan.
Det här betyder också att prostitutionsförespråkarna har ändrat
taktik. Mindre av synlig agitation, bloggande och närvaro i
feministkretsar och hbtq-rörelser. Istället lobbyism mot berörda
institutioner, inriktning på EU, regeringar och organisationer
som Amnesty och ILO. Samt skapandet av egna organisationer med
snarlika namn som anti-traffickinggrupper (se GAATW,
prostitutionslobbyns grupp, grundad sex år efter CATW,
feministisk anti-traffickingorganisation).
Nu till den dåliga nyheten: Det var precis en sådan grupp som
tog hem EU-projektet om efterfrågan. Projektet DemandAT ser vid
en första anblick ut att möta kriterierna: det ”ska ut- forska
efterfrågan på trafficking”, de skriver att ”för lite
uppmärksamhet har ägnats köparna själva” och att avsikten är att
göra en ”empirisk djupanalys av efterfrågan på människohandel”.
Tittar man närmare på de forskare som valts ut upptäcker man
dock något mystiskt. Här sitter nämligen Europas främsta före-
språkare för legalisering av sexindustrin. Som den holländska
politikern och lobbyisten Marieke van Doorninck. Hon har suttit
i styrelsen för så gott som alla den holländska sexindustrins
organisationer, bland annat ökända De Graaf Stichting och
startat organisationer som kallar sig för ”grupper för
sexarbetares rättigheter” som ICRSE – naturligtvis utan att ha
varit prostituerad själv. Samt en representant för La Strada: en
NGO av holländskt ursprung som riktar in sig på att arbeta för
legalisering av prostitution i Östeuropa under förevändning att
minska trafficking.
Sverige har också en representant. En doktorandstudent från
Lunds universitet. Hon är inte färdig med sin avhandling och har
inte publicerat någon referentgranskad artikel i ämnet eller i
vetenskaplig tidskrift över huvud taget. Hon har inte heller
gjort någon studie om trafficking eller efterfrågan, de ämnen
som projektet ska handla om. Så hur kom det sig att hon
handplockades till projektet? Jo, hon heter Petra Östergren och
är den mest högljudda kritikern av den svenska sexköpslagen de
senaste femton åren. Tillika den enda antropolog i Sverige som
fått sin doktorandtjänst finansierad av Ax- son Johnsons
stiftelse.
Östergren har nu fått 300 000 euro för att leda det svenska
teamet. Tillsammans med kända prostitutionslobbyister samt
forskare utan kompetens i ämnet ska hon värdera åtgärder mot
trafficking – exempelvis den svenska sexköpslagen. Är det någon
som tror att resultatet kommer att bli objektivt?
Jag mejlar Albert Kraler , initiativtagare till projektet. Jag
frågar på vilka meriter forskarna valts ut. Han svarar att de
valts ut på grundval av tidigare studier. När jag ber honom visa
vilka studier, och om någon av deltagarna i projektet någonsin
utfört en studie på män som köper sex skriver han att ”vi är
inte primärt intresserade av att förstå varför män köper sex. Vi
studerar inte prostitution empiriskt. Snarare vill vi studera
effekten av olika lagar som reglerar prostitution”. Det vill
säga: de tänker inte alls göra det som står i
projektbeskrivningen – de tänker göra något helt annat. När jag
frågar igen om projektbeskrivningen alltså inte stämmer svarar
han argt att ”Du verkar ha starka åsikter om detta” och att han
”inte tänker slösa tid på att försvara projektet”.
Han tillägger dock att Öster- gren inte kommer att vara ensam i
den svenska gruppen. Till sin hjälp har hon – Don Kulick. Just
det, mannen som kallat sex- köpare ”de queeraste människorna
just nu” och som gått från att försvara 400 000 svenska mäns
rätt att köpa sex för att på senare tid hylla funktionshindrade
män som åker till Thailand och köper sex.
Att denna grupp av kända lobbyister ska utvärdera EU:s insatser
mot trafficking är som ett dåligt skämt. De främsta europeiska
forskarna på ämnet: Julia O’Connell Davidson, Sven-Axel Månsson
med över trettiofem år av studier på just efterfrågan, är helt
förbigångna.
De övriga forskarna i DemandAT-gruppen har över huvud- taget
aldrig studerat prostitution, utan riktat in sig på migration,
fiske, jordbruk och gräns- politik – något som har helt an- dra
mekanismer än mäns intresse av att köpa sex. Och vilka ska se
över projektet? Ingen annan än sexindustrins egen NGO – GAATW.
Är den svenska regeringen medveten om att Sverige ska
representeras av människor som inte bara motsätter sig den
svenska hållningen vad gäller prostitution, utan också saknar
relevant kompetens?
Är Sveriges deltagande i projektet förenligt med en feministisk
utrikespolitik?
Är ansvariga EU-kommissionärer medvetna om att de skattepengar
som skulle gå till att studera efterfrågan, nu hamnar i gapet på
några av våra mest samvetslösa lobbyister?
Kajsa Ekis Ekman
Kritiska EU-fakta nr 139 september 2015
