Så sålde SD:s
systerparti ut de fattiga för regeringsmakten
Vad vill ett parti som Sverigedemokraterna uppnå? Vilken roll
vill de spela i svensk politik?
Vi behöver bara resa över Östersjön för att studera det.
Sannfinländarna saknar SD:s rötter i nazism och fascism, men i
dag är partiet en förebild för Sverigedemokraterna. SD vill göra
saker med Sverige som går långt bort- om det som sker i Finland.
Men den finska utvecklingen kan säga mycket om vad som på kort
sikt kan ske om de skulle ges in- flytande.
”Sannfinnländarna är ett parti som i många avseenden liknar vårt
och jag gratulerar dem till ett mycket bra valresultat” sa
Jimmie Åkesson efter det finska valet i våras. Valet innebar att
Sannfinländarna når den finska regeringsmakten tillsammans de
finska Samlingspartiet/mode- raterna och Centerpartiet i en ren
högerregering.
Samtidigt som Jimmie Åkesson gratulerade världens enda öppet
svenskfientliga parti till valframgången presenterade den nya
finska regeringen sin politik. I finsk media beskrevs den som en
”slaktlista”. Många finländare reagerade med bestörtning över
hur de stora nedskärningarna får betalas av samhällets mest
utsatta. Arbetslösa och pensionärer får det sämre i
sannfinländarnas Finland. I skolan, förskola och sjukvården görs
stora nedskärningar. Biståndet nästan halveras. Samtidigt
slipper Finlands rikaste att bidra till att sanera
statsfinanserna. Politiken ökar de redan stora inkomstklyftorna
i landet, liksom inkomstskillnaden mellan kvinnor och män.
Före valet 2015 profilerade sig Sannfinländarna på tre punkter.
I valprogrammet förklarar partiet att även om Finland står inför
hårda ekonomiska utmaningar, kommer partiet inte låta
låginkomsttagare betala för den ”misslyckade ekonomiska
politiken”. Partiledare Timo Soini klargjorde i ett
pressmeddelande före valet att ”vi i Finland har omkring en
miljon människor som lever på en inkomst på ungefär 1 000 euro.
Av det gänget kan man inte, får man inte, och har man inte råd
att skära.” Tvärtom lovar partiet att bland annat verka för
höjda pensioner, stärkta och decentraliserade välfärdstjänster
och statliga investeringar.
En andra punkt var att Sannfinländarna sa sig vara de enda
trovärdiga EU-kritikerna som inte accepterar några fler
räddnings- paket eller andra extra EU-fakturor. För det tredje
vill partiet minska invandringen. Problem- beskrivningen liknar
Sverigedemokraternas.
Den nya finska regeringen beskrev de massiva neddragningarna i
välfärden som ett ”talko”. Ett talko innebär att man hjälps åt,
som när grannen ska få in skörden eller när Folkets Hus byggdes
med gemensamma krafter runt om i landet. Men i högerns Finland
kan de rikaste titta på medan det blev de arbetslösa,
pensionärerna, socialbidragstagarna och barnfamiljerna - som så
ofta figurerat i Sannfinländarnas retorik – som fick göra jobbet
i talkot.
En del av Sannfinländarnas medlemmar har lämnat partiet i
besvikelse över sveket i fördelningspolitiken. Även kritiken mot
euron visade sig vara bluff, nu sluter sannfinländarna upp bakom
den borgerliga europolitiken med nya nödlån till Grek- land som
villkoras med fortsatta åtstramningar och privatiseringar.
Samtidigt som Sannfinländarna övergav sina vallöften
demonstrerade tiotusentals finländare mot partiets
riksdagsledamot Olli Immonens uppmärksammade Facebook- uppmaning
till kamp mot mångkulturalism. Immonens utspel, hans kontakter
med nazistiska Finska Mot- ståndsrörelsen och Soinis vägran att
kommentera saken har även väckt en skarp kritik mot de övriga
regeringspartierna. Flera Sannfinländare har tidigare ut- tryckt
sig grovt rasistiskt utan några större påföljder. Men varken
statsminister Sipilä [C] eller finansminister Stubb [SP] tar
tydligt tagit ställning till de frågor som väckts kring
regerings- samarbetet med ett parti som til- låter och försvarar
sina medlemmars rasistiska utspel. I utbyte mot att få igenom
sin nyliberala önskelista, verkar både Centern och
Samlingspartiet erbjudit SF sin tystnad.
Vi ser början på samma process i Sverige när borgerliga
opinionsbildare vill normalisera och tona ner kritiken mot SD
för att i framtiden kunna regera tillsammans med dem. Det är en
farlig väg. Den som gör sig beroende av rasistiska partier
tvingas snart att sluta säga ifrån och släpper fältet fritt för
hetsen.
Ur Timo Soinis tal i början av augusti på Sannfinländarnas
partistämma kan tre intressanta observationer göras. För det
första står det nu klart att själva regeringsmakten var ett
högre mål för partitoppen än att stå för det man lovat sina
väljare. För det andra omdefinierades partiets ideologiska
motståndare – från att ha varit EU samt de etablerade
storpartierna som Sannfinländarna nu sitter i regering med, till
de rödgröna och Svenska Folkpartiet. För det tredje kritiserade
Soini medias hantering av partiet.
Nyligen höll så Sannfinländarna en presskonferens och
presenterade en lista med namn på tretton personer som man menar
har ”förtalat och skymfat” partiet. Här fanns bland annat
chefredaktören för finska public service, politiker från de
rödgröna oppositionspartierna och ett antal forskare. Agerandet
är lika anmärkningsvärt som obehagligt. Att ett regeringsparti
går ut med en lista över personer som kritiserat dem är något
som hör hemma i totalitära stater.
I stället för att stå upp för pensionärerna, barnfamiljerna,
arbetslösa och fattiga, riktar man nu udden mot vänstern, de
rödgröna ”multikulturalisterna” och media. Samtidigt håller man
upp en halverad biståndsbud- get och fortsatt behovsprövning för
utländsk arbetskraft som symboliska vinster samtidigt som
rasismen frodas öppet inom partiet. Pensionärerna, arbetslösa
och EU-kritiken offrades i utby- te mot makt. Kvar är de väljare
som tilltalas av den rasistiska retoriken och kvar står hetsen
mot invandrare. Det är det egentliga målet mål, att bedriva
högerpolitik, att bli en del av makteliten och att rasism ska
prägla samhällsklimatet.
Sverigedemokraterna är mer än redo att göra samma sak.
Folkhemsretorik och fördelningspolitik är en tunn fernissa på
högerpopulismen. I december 2014 röstade Sverigedemokraterna ner
sina egna vallöften om lägre skatt för pensionärer, högre
a-kassa och mer pengar till äldreomsorgen när de stödde
Alliansens förslag till statsbudget. Det var viktigare att spela
politiskt spel, visa sin makt och försöka bli ett borgerligt
stödparti än att hålla det man lovat på torgmötena inför valet.
I valrörelsen ville partiet ta bort vinstjakten från den svenska
skolan, nu vill de rädda risk- kapitalets vinster i välfärden
ihop med de borgerliga partierna. Mönstret i Finland och Sverige
är detsamma. Arbetarrörelsen måste bekämpa SD:s rasism såväl som
deras högerpolitik. De är en del av samma strategi.
Jimmie Åkesson gratulerar Sannfinländarnas iskalla högerpolitik
som ett föredöme. Delar av den svenska borgerligheten
normaliserar Sverigedemokraternas världsbild och rasism för att
möjliggöra en liknande utveckling som den i Finland även hos
oss. Trots det verkar många väljare på allvar tro att SD är ett
parti som månar om undersköterskor och pensionärer. De kommer
att bli grymt besvikna. Rasister sparkar alltid nedåt.
JONAS SJÖSTEDT
Kritiska EU-fakta nr 139 september 2015
