EU:s domstol - EU:s mäktigaste makthavare - en politisk domstol

EU-domstolen (ECJ) är inte bara en normal domstol. Den är en domstol som tolkar EUs fördrag. Dess domare utses av medlemsstaternas regeringar, och inte av andra domare i hemländerna. Domarna behöver inte ens ha juridisk kompetens för att utses, och många har det inte. De är inte politiskt oberoende för de är beroende av medlemsländernas goda vilja för att kunna fortsätta ytterligare en period.

Resultatet blir en i högsta grad politisk domstol – ”en domstol med ett uppdrag” som en av dess domare säger. Uppgiften är att ständigt tolka fördragen så att dessa utsträcker EUs legala makt till det yttersta.
Ett stort antal utslag av ECJ har förflyttat EU i en riktning som inte ens förutsågs av de EU-politiker som ursprungligen formulerade fördragen. Domstolen följer den så kallade kontinentala legala traditionen av att tolka lagar med hänvisning till antaget syfte av lag- och fördragsstiftarna, som detta visas i förord, policyuttalanden och uppräkning av olika mål i Lissabonfördraget. Det betyder att ECJ tolkar lagstiftningskompromisser av de 28 medlemsländerna i Europeiska rådet och ministerrådet.

Det strider fundamentalt mot den traditionella svenska lagstiftningstraditionen före EU-anslutningen 1995, som byggde på ett utredningsväsende (SOU), vars grundliga förslag var föremål för en omfattande remiss till fackföreningar och organisationer i civilsamhället innan regeringen förelade riksdagen en lagstiftningsproposition. Vid tveksamhet om lagstiftningens innebörd ingick hela detta underlag när domstolar behövde tolka lagen.
Idag har SOU-processen med ekonomispråk kraftigt devalverats, och numera används istället i stor utsträckning departementspromemorior för att legitimera otaliga EU-direktiv och annan EU-lagstiftning. Riksdagen har i hög grad blivit en stämpeldyna för införande av EU-lagstiftning.

Då ”en allt tätare union” var det övergripande målet för det ursprungliga Romfördraget betraktar ECJ detta mål som en överordnad motivering och legitimering av alla sorters överstatlig aktivism.
EU-domstolen kommer sällan i den mediala blickpunkten, men den har haft en avgörande, till och med revolutionerande roll för EUs utveckling. Det visar ett antal utslag från domstolen.

Van Gend en Loos (C-26/62): EUs fördragsregler har direkt verkan på medlemsstaterna. ”Medlemsstaternas domstolar (…) är bundna att tillämpa gemensamhetslagstiftningen. Den kan inte överprövas av inhemska legala bestämmelser hur de än utformas för att undvika karaktären av gemensamhetslagstiftning”.

Costa v. Enel (C-6/64): EU-lag har företräde över nationell lag, en princip som bekräftas i Lissabonfördragets deklaration 17. ”Staters överföring av sina inhemska rättsliga system till Gemenskapens rättsliga system av rättigheter och skyldigheter som följer av fördragen, för med sig permanenta begränsningar av deras suveräna rättigheter (…) vilket betyder att föreslagen lagstiftning som är oförenlig med Gemenskapens begrepp kan inte existera”.

Internationale Handelgeschellschaft (C-11/70) och Simmenthal (C-106/77): EU-lagstiftning är överordnad nationella grundlagar.
AETR (C-22/70): EU kan sluta vanliga internationella avtal istället för medlemsländerna på områden där EUs makt utövas internt, vilket understöder EUs yttre maktambitioner.

Van Duyn (C-41/74): EU-direktiv har direkt verkan på medlemsstaterna, och nationella domstolar måste tillämpa dem.

Dassonville (C-8/74) och Cassis de Dijon (C-120-78): Den lägsta nationella standarden för varuprodukter kan tillämpas inom EU, en princip som omfattande har tillämpats efter 1987 för att genomföra inre marknadsregler genom kvalificerad majoritetsröstning.
Hauer (C-8/74): Grundläggande mänskliga rättigheter utgör en del av EUs överstatliga rättsliga ordning.

Les Verts (C-294/83): EU-fördragen har karaktären av en konstitution.
Frankovich (C-6/90): EUs medlemsländer är finansiellt ansvariga för brott mot EU-lagstiftning inom sina gränser.
Kohll (C-158/96): Interna marknadsregler ger nationella medborgare rätt till läkarbehandling i andra medlemsstater och rätt till subventioner som andra medborgare i staten ifråga.

Environmental verdict (C-176/03): EU kan besluta om  sanktioner för brott mot EU-lagstiftning.
Laval /C-341/05), Viking (C438/05 och Luxembourg (C319/06): Begränsar fackföreningars möjligheter att försvara nationella arbetsstandarder när utstationerad arbetskraft befinner sig i deras länder.

Melloni (C-370/12): Som en följd av att EU-lag är överordnad nationell lag har Stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter företräde framför bestämmelser om mänskliga rättigheter i nationella grundlagar, även om de senare ger ett bättre skydd för mänskliga rättigheter.

Pringle (C-370/12): Upprättandet av permanent utköpsfond för eurozonen, den Europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM), strider inte mot förbudet för regeringsstöd i EU-fördragen. Det innebär att eurozonens stater ges rätt att göra sina egna fördrag, trots att domstolen i tidigare utslag har betraktat den monetära unionen som en angelägenhet för alla 28 medlemsstaterna och underlydande EUs institutioner, istället för att vara en angelägenhet för bara eurozonen. Utslaget öppnar för en permanent uppdelning mellan eurostater och icke eurostater.

Så EUs medlemsstater är konstitutionellt tvingade att genomföra EU-lagstiftningen i sina nationella lagstiftningar. Om de misslyckas med detta kan de dömas till böter med belopp på 25 000 till 300 000 euro per dag så länge överträdelsen pågår. EU-domstolen kan utfärda dessa böter efter att EU-kommissionen eller andra aktörer anmäler det. Bara att bli utsatt för sådan böter är ett konkret uttryck för förlusten av medlemsländernas suveränitet.

En beskrivning av EU-domstolen, och även andra av EUs överstatliga institutioner, visar att medlemsländernas verkställande, legala och rättsliga funktioner är underställda EU-nivån. Det finns ingen åtskillnad av makt i EU som gynnar nationella parlamentariska demokratier. Det gör EUs institutioner djupt odemokratiska. De kan inte reformeras som en del inom europavänstern försöker hävda.

Jan-Erik Gustafsson