2009-02-02
Till press och fackföreningsrörelse

Är EU:s inre marknad på väg att kollapsa?

Håller EU i krisens spår på att upplösas och falla ihop? I varje fall blir EU-ledare och insatta personer i hög ställning alltmer oroade.

Vi ser nu att i euroländer som Grekland, Italien och Irland försämras ekonomin snabbt. De har inte längre någon egen valuta som kan kostnadsanpassa ekonomin, så inget annat återstår för regeringarna än att låta folk betala för krisen genom lönesänkningar, ”pensionsskatter” och nedskärningar i offentlig sektor. Över 120 000 demonstrerade på irländska LO:s uppmaning i Dublin 21 februari mot regeringens hantering av krisen. Lika allvarig är situationen i de östeuropeiska medlemsländerna, som t.e.x. Lettland, Litauen, Ungern som har sina valutor bundna till euron. Lettland har hamnat i akut regeringskris, trots ekonomiskt stöd från IMF och Sverige.

Storbritannien och Sverige har med sina flytande valutor bättre klarat den ekonomiska krisen genom att bördorna av krisen fördelas solidariskt och särskilt exportsektorn klarat sig någorlunda.

Talet om att länder utanför euroområdet i ekonomiskt kris  skulle behöva euron är genomfalsk. En större och starkare valuta är ingen garanti. Vi ska komma ihåg att den ekonomiska krisen utlöstes i USA med dollarn som världsvaluta.

Men kanske allvarligare för EU-etablissemanget än problemet med euron är en växande oro för att själva EU:s fundament, den inre marknaden skall luckras upp och rasa ihop. Denna oro har spätts på efter den franska presidenten Sarkozy’s villkorade miljardlån till franska fabriker utomlands med att inga uppsägningar fick ske i Frankrike och att den franska bilindustrin skulle flytta hem sina fabriker.

EU:s ordförande tjecken Mirek Topolanek reagerade omgående genom att kraftigt kritisera Sarkozy för protektionism och för att bryta emot EU:s regelverk. Topolanek bedömde situationen så allvarlig att han kallade EU-ledarna till ett extraordinärt informellt toppmöte 1 mars. I Financial Times 27 februari skriver han att ”...små länder kommer snart att uppnå gränsen för en acceptabel skuldbörda, och i jämförelsen med större länder kommer de att ha små möjligheter att ta upp mer lån – exemplen Lettland och Irland talar för sig självt. I slutet av en spiral av ojämlika villkor och protektionism ställer sig frågan; vem kommer att ge garantier för EU som helhet?”

I Dagens Industri 27 februari skriver EU-parlamentets talman Hans-Gert Pöttering att EU-kommissionen måste som fördragens väktare straffa dem som bryter mot den inre marknadens regler, dvs stabilitets- och tillväxtpakten. Och till EU-parlamentet 16 februari sade EU:s ekonomiske kommissionär Joaquin Almunia ”Man måste hålla sig till de regler som har beslutats av alla. Vad dessa säger om budgetdisciplin är tydligt: i fallet när länder överskrider eller planerar för budgetunderskott som är över 3 procent (av bruttonationalprodukten) så måste man börja tillämpa de regler som finns i EU-fördraget...reglerna bestämdes för alla och de måste respekteras”. Problemet för kommissionen är dock att det numera är mera regel att bryta mot reglerna än följa dem, eller som chefen för tankesmedjan Centre for European Studies Karel Lannoo säger  ”idag är stabilitets- och tillväxtpakten nästan helt död”.

I ett tal vid Oxford University nyligen sade den tidigare tyske utrikesminisetern Joschka Fisher att ”vi står nu i början av en väldig världskris som kommer att utsätta Europa för extrem påverkan”. Fischer kallar t.o.m krisen för ”Berlinmurens andra fall” och han fruktar numera att följderna av den ekonomiska krisen kommer att underminera, om inte förstöra, EU:s utvidgningsprocess som fört östra och västra Europa tillsammans, och han tillägger att krisen ”kan också hota den gemensamma marknaden”.

I Svenska Dagbladet 24 februari refererar journalisten Rolf Gustafsson till att ökad nationell protektionism riskerar urholka EU:s gemensamma marknad och ”vi alla blir förlorare”. Och han skriver att ”i synnerhet små länder som Tjeckien och Sverige har ett vitalt intresse att återskapa trovärdighet och handlingskraft i EU-kommissionen, som nu ska förnyas. Om den i dessa prövningens tidevarv förvandlas till en brevlåda eroderar fundamentet för det europeiska bygget”. Enligt samme Gustafsson löste det extraordinarie toppmötet ingenting. Ett förslag från flertalet av de östeuropeiska EU-länderna att de rika EU-länderna i solidaritetens namn borde hjälpa dem med betydande ekonomiska stödinsatser för att undvika social oro avvisades blankt av Tysklands förbundskansler Angela Merkel, skriver Gustafsson 2 mars.

I sin tro på EU-kommissionen bortser dock Gustafsson från att det är EU och dess institutioner och fördrag, som aktivt genom avreglering av ekonomin  har organiserat den finansiella och ekonomiska krisen. Det har t.ex.  nyligen blivit känt att EU-kommissionären för den inte marknaden Charlie McCreevy anlitat åtta s.k. experter för att visa hur EU skall ta sig ur den ekonomiska krisen. Problemet är bara att dessa är bankmän som arbetat för avregleringen, varav några varit rådgivare i krisföretagen Lehman Brothers och Citigroups affärer.

I början av juni är det val till EU-parlamentet. I en kommentar till det extraordinära EU-toppmötet varnar statsminister Fredrik Reinfeldt för ”risken av deglobalisering och renationalisering i krisens spår”. De som kampanjar för fem nya år i EU-parlamentet riskerar att bli invalda i ett parlament och ett EU i upplösning. Vilka idag EU-vänliga politiker kommer att vara först med att dra öronen åt sig, och under ordnade former förbereda reträtten till ett självständigt Sverige?

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande
Folkrörelsen Nej till EU