2009-06-03 Pressmeddelande

Marita Ulvskog bluffar om arbetslösheten

Socialdemokraterna har i EU-parlamentsvalet som första valfråga ”att EU ska vara en union för full sysselsättning”. Man påstår vidare att man vill ”i ett första steg halvera ungdomsarbetslösheten i EU senast till 2015”. Tanken är god, men det finns ingenting som EU-parlamentet kan göra för att Sverige ska ha full sysselsättning.

EU-parlamentet har inga verktyg att halvera någon ungdomsarbetslöshet, ännu mindre innan 2015. Arbetslösheten är helt enkelt inte en fråga för EU-parlamentet. I Svenska Dagbladet får Marita Ulvskog, förstanamn på socialdemokraterns vallista, frågan ”Vad är den viktigaste frågan nu?”. Hon svarar: ”Att EU inte ska vara passivt i ett läge när vi går mot massarbetslöshet. EU ska investera i jobb med de pengar som EU har.”

I radioreklam säger Ulvskog att pengar ska tas från EU:s jordbrukspolitik och satsas på nya jobb. Men jordbruksbudgeten bestäms inte i EU-parlamentet. Den är dessutom låst av EU:s regeringar ända till 2014, dvs. under hela nästa mandatperiod i EU-parlamentet.

Så hur ska socialdemokraternas vallöfte om arbetslösheten infrias?

EU stiftar inga lagar på sysselsättningsområdet utan samarbetet sker genom gemensamma mål om sysselsättning och erfarenhetsutbyte. EU ger riktlinjer som länderna ska följa i nationella handlingsprogram. Länderna får huvudsakligen själva välja vilka metoder de vill använda för att uppnå målen.

Avgörande för kampen mot arbetslösheten är den inriktningen på den ekonomiska politiken. Men den ekonomiska politiken är inte en valfråga i EU. Det är i grunden en konstitutionell fråga där EU-parlamentet inte har något som helst inflytande. Det är just dessa frågor som hanteras i EU:s konstitution, alltså Lissabonfördraget, som socialdemokraterna, inklusive Marita Ulvskog, alldeles nyligen utan invändningar godtagit.

Med Lissabonfördraget skrivs ”full sysselsättning” för första gången in i EU:s målparagraf. Men i sysselsättningskapitlet har målet sedan reducerats till ”hög sysselsättning”. Vad menar EU med ”full” sysselsättning? Inom ramen för den så kallade Lissabonstrategin har EU definierat full sysselsättning som 70 procent av arbetskraften i sysselsättning. Att jämföra med Sverige där vi idag har en sysselsättningsgrad på runt 80 procent. Sysselsättningsgraden i EU:s 25 medlemsländer är 63 procent i snitt [55,1 procent för kvinnor].

Än viktigare är att i praktiken ändras inget i den ekonomiska politik som förs och som har så svårt att öka sysselsättningen. Reglerna för den ekonomiska politiken och valutaunionen har ett överordnat mål, stabila priser. Det innebär att andra mål som sysselsättning och välfärd alltid kommer i andra hand. Denna EMU-politik reformeras inte i Lissabonfördraget trots de allvarliga ekonomiska och sociala problem som har förvärrats av den ensidiga ekonomiska politiken i EU. Inte heller införs det någon demokratisk kontroll över valutapolitiken i det nya fördraget. För att uppfylla valutaunionens krav så brukar EU i stort sett alltid kräva av medlemsländerna att de skär ned de offentliga utgifterna.

Bland de politiska partierna är det moderaterna som har varit och alltjämt är de tydligaste förespråkarna för EU. Det är ingen slump. För moderaterna finns det klara politiska vinster med EU-projektet. Det ger ju möjlighet att en gång för alla grundlagsfästa de principer för den ekonomiska politiken som de sedan länge förordat på hemmaplan.

För det första innebär EU-anslutningen en maktförskjutning inom det svenska samhället. Marknaden ökar sitt inflytande över fördelning och utveckling, och den politiska - eller demokratiska - styrningen minskar i motsvarande grad.

För det andra underlättar och påskyndar EU-medlemskapet välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället.

EU-fördragen anger inte enbart reglerna för hur beslut ska fattas, utan låser fast den ekonomiska politikens innehåll. Sverige blir fördragsmässigt förhindrat att föra en politik för full sysselsättning, utbyggnad av den offentliga sektorn och förstärkande av det sociala skyddet. Det är som om riksdagen skulle besluta att skriva in moderata samlingspartiets ekonomiska politik i den svenska grundlagen!

Moderaterna och Svenskt Näringsliv räknar med att EU kommer att tvinga fram önskvärda eller ”nödvändiga” avregleringar av arbetsrätten, decentralisering av lönebildningen och försvaga löntagarna fackliga organisationer. Alltså, allt det som den politiska högern inte klarat av med demokratiska metoder.

issabonfördraget bekräftar hur marknadsliberalt EU är. Kapitalets fria rörlighet är grundlagsfäst, ingen Tobinskatt där inte. EU ska anta nya direktiv om att avreglera tjänstesektorn. I en särskild artikel lovar dessutom medlemsländerna underdånigt att avreglera tjänsterna mer än vad EU beslutar om. Den inre marknaden är i orubbat bo, rätten för företagen att sälja sina varor ska även i framtiden vara en viktigare prioritering än löntagarnas rättigheter eller hårda miljökrav på varor.

Även i avsnittet om den ekonomiska politiken härskar det gamla högertänkandet. Prisstabilitet överordnas i praktiken andra hänsyn som sysselsättning och välfärd. Direktörerna i centralbanken är strängt förbjudna att lyssna på folkvalda.

Lissabonfördraget kommer att bli ett redskap för dem som vill bedriva en marknadsliberal politik där företagens rättigheter kommer främst och där avregleringar och privatiseringar skyndas på. Alternativ politik som att slå vakt om socialt motiverade offentliga monopol eller utveckling av nya tjänster inom den offentliga sektorn försvåras eller motarbetas i det nya fördraget.

Så vad ska en socialdemokrat som vill rösta i EU-parlamentsvalet göra? Att rösta på Marita Ulvskog är inget bra alternativ. Hon är anhängare av Lissabonfördraget.

Ett alternativ är att kryssa Anna Hedh, som står på femte plats på socialdemokraternas vallista. Hon är motståndare till Lissabonfördraget och ordförande i Socialdemokratiska EU-kritiker. Problemet med att rösta in Anna Hedh är att det medför att 3-4 EU-positiva socialdemokrater också tar plats i EU-parlamentet.

Ett annat, och kanske bättre, alternativ är att rösta på Eva-Britt Svensson eller Sören Wibe, Vänsterpartiets respektive Junilistans förstanamn. Båda är tvättäkta EU-kritiker och har dessutom tidigare varit medlemmar i Socialdemokraterna.

GÖSTA TORSTENSSON
Redaktör Kritiska eu-fakta