Antaget på Folkrörelsen nej till EU:s 17 kongress
i Malmö den 12-13 april 2014
Folkstyre i stället
för supermakt
Demokratin har urholkats till följd av Sveriges medlemskap i
EU. Det stora flertalet av de beslut som tidigare fattades i
den folkvalda riksdagen fattas nu i slutna och icke
folkvalda organ inom EU. Denna avdemokratisering fortsätter
med Lissabonfördraget, EU:s nuvarande grundlag som trädde i
kraft i december 2009. Dels avskaffas vetorätten på nästan
alla politikområden. Dels ändras röstfördelningen inom EU så
att större länder får långt mer att säga till om på de
mindre ländernas bekostnad.
Lagstiftning inom EU sköts i huvudsak av EU-kommissionen,
ministerrådet och EU-parlamentet. EU-domstolen har
utvecklats till en kombinerad högsta domstol och
författningsdomstol vars avgöranden har företräde framför
medlemsländernas grundlagar. Sveriges möjligheter att
påverka EU:s lagstiftande institutioner är små, Bryssels
påverkan på Sverige är desto större.
EU har från första början haft som mål att blir ett Europas
Förenta Stater, där den politiska makten centraliseras och
medlemsländerna blir till underlydande delstater.
Lissabonfördraget fortsätter denna utveckling av unionen i
riktning mot en allt mer centraliserad, byråkratiserad och
odemokratisk EU-stat. EU ska bli en supermakt på den globala
arenan i likhet med USA.
Folkrörelsen Nej till EU är motståndare till en sådan
supermakt och förespråkar istället ett jämlikt samarbete
mellan självständiga stater både i Europa och med länder i
andra världsdelar.
Vid ett utträde ur EU bör Sverige eftersträva mellanstatliga
samarbets- och handelsavtal med EU, till skillnad från avtal
av EES-typ som upphäver de deltagande ländernas
självständighet och tvingar dem att slaviskt följa EU-lagar
på de områden som avtalen omfattar.
Nej till Euron
Införandet av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) har
medfört att den ekonomiska politiken har nyliberaliserats
och EU fått mer politisk makt över medlemsstaterna. Följden
har blivit en djup ekonomisk kris i eurozonens periferi med
åtstramningar, privatiseringar, ökad arbetslöshet och
försämrad välfärd som följd. EMU bygger på en nyliberal
ekonomisk politik. Målet om prisstabilitet går alltid före
ökad sysselsättning.
Folkrörelsen Nej till EU är motståndare till euron och EMU.
Sverige har redan folkomröstat i frågan och folket sade nej.
Vi vill att alla fortsätter att respektera
folkomröstningsresultatet.
Sverige har inte som Danmark och Storbritannien rättsligt
undantag från EMU. Det är viktigt att regering och riksdag
verkar för ett permanent undantag för att säkerställa
svenska folkets nej till euron. Detta undantag bör vara av
brittisk modell, vilket ger större ekonomisk-politisk
handlingsfrihet än det danska.
Under den ekonomiska krisen har det visat sig att
EMU-området inte utgör ett så kallat optimalt valutaområde
eftersom de ekonomiska skillnaderna mellan euroländerna är
för stora. De mindre staterna i valutaområdets ytterområde
underkastas den ränta som sätts för att passa de stora
ekonomierna. Vid överhettning i de mindre ekonomierna kan
man inte på nationell basis höja räntan för att dämpa
kostnadsutveckling och inflationsspiral. Vid lågkonjunktur
kan de mindre ekonomierna inte använda räntan för att
stimulera investeringar och ekonomin. Värdet på den
nationella valutan kan inte justeras utan det mindre landet
sitter fast i ett ekonomiskt järngrepp och tvingas istället
till nedskärningar och lönesänkningar.
EMU innebär att demokratin i de deltagande länderna
försvagas och själva inrättandet av systemet sker så långt
från väljarna som över huvud taget är möjligt. Ett av
syftena med valutaunionen är att tvinga ihop euroänderna
till en centraliserad och odemokratisk överstat, ett slags
Europas Förenta Stater.
Folkrörelsen Nej till EU kräver att riksdag och regering
agerar för att Sverige ska få ett permanent undantag från
euron.
Nej till Finanspakten
Med EMU-krisen har det blivit alltmer uppenbart att det är
EU:s stormakter Tyskland och Frankrike som dikterar
villkoren för övriga EU-länder. Den finanspakt som Tyskland
och Frankrike har påtvingat euroländerna innebär allt mer av
precis det som hittills fungerat mycket dåligt.
I stället för att hjälpa till att lösa krisande länders
problem kommer euroländernas finanspakt att entydigt
förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom
nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar.
Pakten innebär också ett tvång för länder som har euron som
valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över
finanspolitiken (offentliga utgifter och skatter) och
acceptera en hårdare styrning på EU-nivå. Euroländer som
inte inför reglerna kan dras inför EU:s domstol.
Sverige och andra EU-länder utanför euron kan ansluta sig
till euroländernas åtstramningspakt på frivillig väg. Enligt
regeringens tolkning skulle Sverige inte på något sätt vara
bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle
genom att medverka kunna få inflytande. Det är nonsens. Att
gå med i euroländernas finanspakt innebär ytterligare ett
steg in i den valutaunion som svenska folket röstade nej
till i folkomröstningen 2003 och som 88 procent av
svenskarna skulle säga nej till om det vore folkomröstning
idag (december 2011).
Folkrörelsen Nej till EU kräver att riksdagen respekterar
folkomröstningen om euron och säger nej till svenskt
deltagande i euroländernas finanspakt.
Återupprätta neutralitetspolitiken
Sverige dras allt djupare in i EU:s utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitiska samarbete. Sveriges traditionella
säkerhetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig – har kastats på historiens soptipp.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har successivt
förstärkts. I princip har beslut i och med Lissabonfördraget
tagits om att EU ska ha ett gemensamt försvar i framtiden.
Medlemsländer som utsätts för väpnat angrepp ska bistås av
de andra länderna med alla till buds stående militära och
andra medel. EU är med andra ord en militärallians. Dessutom
förbinder sig medlemsstaterna att ställa militära styrkor
till EU:s förfogande för interventioner i omvärlden där EU:s
geopolitiska intressen anses äventyrade. EU ska också kunna
bekämpa terrorism med militära medel utanför unionens
gränser. Inom EU pågår ett vapensamarbete med förpliktelser
att förse andra medlemsländer med vapen oavsett om de
befinner sig i väpnad konflikt eller ej.
Samarbetet mellan Nato och EU har utvecklats och består av
dels politiska samarbetsformer dels gemensamt deltagande i
militära operationer. Det sker ett ihopväxande mellan EU och
Nato, bland annat manifesterat i uppbyggnad av
representation i varandras militära staber och att EU har
möjlighet att använda Natos militära styrkor. EU tar ett
allt större ansvar för medlemsländernas deltagande i
Nato-operationer, inte minst vad gäller kriget i
Afghanistan. Detta samarbete är ett uttryck för en
strategisk allians mellan USA och EU (med USA i förarsätet).
Under tal om fredsfrämjande åtgärder och konflikthantering
arbetar denna allians för att säkra inflytande över
marknader, råvaror och energi i världen.
EU:s ökande samarbete med Nato har utnyttjats för att i
praktiken smygansluta Sverige till Nato. Folkrörelsen Nej
till EU tar avstånd från detta.
Klimatförändringen medför att isen i Arktis minskar vilket
möjliggör exploatering i stor skala av naturresurser som
bland annat olja. Stormakter som Ryssland, USA och EU börjar
positionera sig och bevaka sina intressen. Detta resulterar
i en ökad militarisering av Arktis. Norden hamnar därmed i
omedelbar närhet av denna intressekonflikt mellan
stormakterna. Ett led i detta är Nato- och EU-länders ökade
behov av militär närvaro och övning i arktisk miljö där
Sverige upplåter övningsområden.
Folkrörelsen Nej till EU säger nej till militarisering av
Arktis och exploatering av dess naturresurser. Arktis bör
istället, som Antarktis, fredas för kommande generationer
och gemensamt förvaltas som ett naturreservat.
Folkrörelsen Nej till EU kräver att den svenska
neutralitetspolitiken återupprättas genom både politisk och
militär alliansfrihet.
Solidaritet med utvecklingsländerna
Det storskaliga jordbruket och de stora livsmedelsbolagen
inom EU subventioneras kraftigt, vilket medför att
jordbruksprodukter kan säljas till underpriser på
världsmarknaden. Denna systematiska dumpning av priserna
slår ut lokal produktion och ruinerar småbönder i såväl de
fattiga som de rika länderna. Genom tullar som ökar med
graden av bearbetning hindras många fattiga länder att
förädla sina råvaror och ta kontrollen över hela
produktionskedjan.
Vid överskott på jordbruksprodukter använder EU ofta
speciella exportsubventioner för att dumpa bort de egna
överskotten. I utvecklingsländerna bidrar detta till ökad
fattigdom och underutveckling. Även EU:s höga handelstullar
mot omvärlden, krav på patentregler och
kapitalliberaliseringar snedfördelar jordens resurser till
utvecklingsländernas nackdel.
EU är, i internationella organisationer som WTO och i
bilaterala avtal, som till exempel EPA, drivande för att
påtvinga de fattiga länderna avregleringar och
strukturrationaliseringar. Allt från sjukvård och utbildning
till vattenförsörjning och kommunikationer, ska
konkurrensutsättas och säljas ut till multinationella
storföretag.
De rika ländernas ökade behov av energi har lett till att
dessa under täckmantel av miljöpolitik satsar stort på
biobränslen. Detta medför att stora arealer tas i anspråk
för odling av grödor för biobränsle i enlighet med EU:s
biobränsledirektiv. Detta medför minskad matodling med
osäker tillgång av mat och ökad matbrist, främst i fattiga
länder. Det sätter ökad press på uppodling av bland annat
regnskog. EU tillåter så kallad landgrabbing (rika länder
köper upp stora arealer av jordbruksmark i fattiga länder) i
såväl östeuropaländer som i utvecklingsländer i syd, framför
allt Afrika. Detta hotar också matsuveräniteten i såväl
Europa som i fattiga länder i syd.
Sverige har länge varit bland de största biståndsgivarna
inom EU men en anpassning till lägre EU-nivåer har börjat.
Delar av biståndet förs också över till militärt bistånd. EU
tar nu över större samordning av biståndet. I förhandlingar
om handelsavtal använder EU biståndet som påtryckningsmedel
för att tillgodose sina stormaktsintressen.
Folkrörelsen Nej till EU kräver att riksdag och regering
aktivt agerar mot EU:s protektionistiska jordbruks- och
handelspolitik.
För en humanare flyktingpolitik
EU och dess medlemsländers prioriteringar är att hålla
flyktingar och immigranter utanför sina gränser, att skicka
iväg dem, och bara i sista hand låta dem stanna. Säkerhet
och militarisering vid EU:s yttre gränser uppfattas som det
viktigaste, där man kommit längst. En mur har byggts upp
runt unionen mot omvärlden, bevakad av Frontex, EU:s
gränspolis. För att stänga den sista vägen in för människor
som söker skydd från hungersnöd, krig och förföljelse är
Frontex nu i färd med att förstärka muren längs Greklands
gräns mot Turkiet.
Enligt Lissabonfördraget ska EU utforma en politik med
syftet att ”säkerställa kontroll av personer” och ”effektiv
övervakning” av de yttre gränserna, samt stegvis införa ett
”integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna”.
De medlemsstater som har gränser mot länder som inte är
medlemmar i EU fungerar som murar mot omvärlden, eftersom de
ansvarar för att kontrollera att inga flyktingar tar sig in
i unionen.
Och EU har med växande framgång täppt till hålen i sin yttre
gräns. Så framgångsrikt att FN:s flyktingorgan UNHCR manar
EU att inte glömma att bland dem som söker sig till Europa
finns också människor med rätt till skydd. Skärpt
gränskontroll kan hota asylrätten, varnar UNHCR.
Redan 2012 ska EU enligt planerna ha en gemensam asylpolitik
med samma regler och samma tillämpning i alla medlemsländer.
Men interna tvister gör det svårt att få fram nya enhetliga
asyllagar. EU:s medlemsländer, med Frankrike och Tyskland i
spetsen, är mer måna om att stoppa ”illegal invandring” än
om att säkra förföljdas rätt till skydd.
Den restriktiva flyktingpolitiken med bland annat visum- och
transportörkrav gör det allt svårare för asylsökande att
komma in i EU. Under 2010 ansökte 223.370 människor om asyl
i hela EU, och bara 55.000 fick stanna. Alla som passerar de
yttre gränserna registreras bland annat i Eurodac, en
databas med fingeravtryck från alla personer över 14 år som
sökt asyl i ett EU-land. EU:s regelverk föreskriver att
migranters asylansökningar ska hanteras i det land de först
anlänt till. Inskränkningar i asylrätten bryter mot FN:s
flyktingkonvention och äventyrar rättssäkerheten för de
asylsökande.
Folkrörelsen Nej till EU kräver att regering och riksdag
verkar för att enskilda medlemsländer får rätt att föra en
human och generös flyktingpolitik i enlighet med FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Envar har rätt
att i andra länder söka och åtnjuta fristad från
förföljelse.”
Värna medborgerliga fri- och rättigheter
Så kallade inrikes- och rättsliga frågor har med
Lissabonfördraget blivit överstatliga. Redan finns ett
embryo till en federal polisstyrka, Europol. Ett federalt
juridiskt system bildas. Det finns också förslag på att
inrätta en EU-åklagare och det finns en europeisk
arresteringsorder. En svensk medborgare kan redan idag
utlämnas till ett annat EU-land. I framtiden ska svenska
medborgare även kunna utlämnas för handlingar som inte är
straffbara i Sverige. Det är ett hot mot de medborgerliga
fri- och rättigheterna.
I EU:s deltagande i kriget mot terrorismen åsidosätts allt
fler mänskliga rättighetsprinciper. Genom
datalagringsdirektivet tvingas teleoperatörer att lagra alla
former av teletrafik för att myndigheterna ska kunna granska
den vid misstanke om terrorism. Genom Stockholmsprogrammet
möjliggörs att all gränsbevaknings- och polisinformation
inom EU kopplas samman.
Acta-avtalet har förhandlats fram under stor sekretess.
Syftet är att hindra piratkopiering och kopiering av
varumärken. Detta gäller främst områden som läkemedel,
teknik och patent på jordbruksgrödor. Detta kommer att
försvåra för fattiga länder att till låga kostnader kunna ta
del av viktiga mediciner och teknik. Dessutom kan avtalet
öka möjligheterna för myndigheter inom EU att ingripa mot
vanlig fildelning och mot friheten på nätet. Därmed kan
Acta-avtalet medverka till en utveckling där demokratiska
fri och rättigheter minskar och kontrollsamhället ökar.
Folkrörelsen Nej till EU kräver rätt för enskilda
medlemsländer att föra en oberoende politik inom det
inrikes- och rättsliga området.
Slå vakt om välfärden
Sedan EU-inträdet har avregleringar och privatiseringar satt
den offentliga sektorn i Sverige under hård press. Detta har
lett till försämrad service för det stora flertalet, sämre
arbetsmiljö och särskilt kvinnorna har drabbats när de
offentliga utgifterna skurits ned.
EU:s konkurrensregler och upphandlingsdirektiv driver fram
en privatisering av offentlig verksamhet och avskaffande av
statliga monopol som tillkommit av till exempel
folkhälsoskäl.
I EU:s bindande riktlinjer för den ekonomiska politiken
anmodas medlemsländerna att minska de offentliga utgifterna,
sänka skatterna och att genomföra strukturella reformer av
socialförsäkringarna och på arbetsmarknaden. EU:s så kallade
stabilitetspakt, som nu vidareutvecklats med finanspakten,
sätter en tvångströja på den ekonomiska politiken och
tvingar fram minskade offentliga utgifter och social
nedrustning.
I Lissabonfördraget nämns inte orden ”allmän tjänst” en enda
gång. Istället lanseras begreppet ”tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse”. Detta med syfte att låta privata
företag i allt större utsträckning ta över allmänna
välfärdstjänster.
EU:s upphandlingsdirektiv gör kommuner och landsting till
inköpsorganisationer. Vård, skola och omsorg ska
konkurrensutsättas och skötas av privata entreprenörer.
Utarmningen av den svenska välfärdsmodellen fortsätter.
Samhälleliga monopol har avreglerats, bolagiserats och
privatiserats som till exempel Vin och sprit, Apoteket och
Telia. Järnvägstrafiken står nu på tur. Lissabonfördraget
befäster denna utveckling.
Folkrörelsen Nej till EU motsätter sig EU:s
privatiseringspolitik och hävdar i stället
självbestämmanderätt för stat, landsting och kommuner vad
gäller alla allmänna välfärdstjänster.
Värna de fackliga rättigheterna
Lavaldomen, dvs. EU-domstolens avgörande i konflikten mellan
det lettiska företaget Laval och det svenska fackförbundet
Byggnads, inskränker rätten till kollektivavtal och
begränsar konflikträtten och föreningsrätten. Lavaldomen
innebär åsidosättande av principen om lika lön för lika
arbete och banar väg för lönedumpning.
Lissabonfördraget införlivade Lavaldomen med den primära
unionsrätten. Det innebär att Lavaldomens negativa
konsekvenser endast kan upphävas genom en fördragsändring,
till exempel, som den svenska fackföreningsrörelsen kräver,
genom att EU antar ett socialt protokoll som ger de fackliga
intressena företräde. Det blir inte lätt, eftersom det
förutsätter att alla de 27 EU-ländernas regeringar och
parlament är överens om detta.
EU:s bemanningsdirektiv, som regering och riksdag är i färd
med att införliva i svensk lagstiftning, innebär att alla
hinder för utländska bemanningsföretag ska tas bort. Ett
sådant hinder kan vara de begränsningar för anlitande av
inhyrd arbetskraft som finns i många svenska kollektivavtal.
I bemanningsdirektivet finns det också en hänvisning till
EU:s utstationeringsdirektiv, dvs. det direktiv som
EU-domstolen tolkade i Lavaldomen, vilket kan medföra att
utländska bemanningsföretag kan hyra ut arbetskraft som bara
betalas med minimilön eller motsvarande.
Den fria rörligheten för arbetskraft och tjänsteföretag
riskerar att leda till dumpning av löner och villkor på den
svenska arbetsmarknaden. Dessa risker ökar påtagligt i och
med EU:s utvidgning med en rad relativt fattiga länder i
Öst- och Centraleuropa.
I flera EU-dokument betonas behovet av en mer flexibel
arbetsmarknad. Lagar och avtal om arbetstider,
anställningsskydd och andra arbetsvillkor ska upphävas eller
i vart fall luckras upp. Ett exempel: Våren 2011 beslutade
Europeiska rådet om landsspecifika rekommendationer inom
ramen för den så kallade europeiska planeringsterminen (en
del i EU:s finanspolitiska regelverk). Spanien uppmanades
att överge branschavtal för förhandlingar på företagsnivå,
upphöra med automatisk förlängning av kollektivavtal och
leverera ökad löneflexibilitet.
Folkrörelsen Nej till EU motsätter sig EU:s antifackliga
politik och kräver rätten att själva bestämma vilka regler
som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden.
EU är ingen miljöorganisation
På EU:s inre marknad ska det råda fri rörlighet för varor.
Denna marknadsliberalism har, för att nämna ett exempel i
mängden, hindrat Livsmedelsverket att informera oss svenskar
att det är bra för både hälsa och miljö att köpa
närproducerad mat eftersom EU-kommissionen anser att det är
ett hinder för den fria rörligheten för varor.
Enligt EU-rätten är det tillåtet att inskränka frihandeln
för att skona miljön. Men då måste handelshindret vara
”proportionerligt” i förhållande till miljönyttan. Och vem
avgör det? Politiska beslutsfattare som kan ställas till
ansvars inför sina väljare? Nej, så fungerar inte det
odemokratiska EU-systemet. Vilka begränsningar av frihandeln
som kan vara tillåtna av till exempel miljöskäl avgörs av
EU-kommissionen och EU-domstolen, vars beslut ska grundas på
vad som stadgas i EU:s fördrag.
I den intensiva EU-propagandan framställer EU sig som
världsbäst på klimat. Men EU har stött USA som vägrar
bindande överenskommelser om utsläppsminskningar. Och EU
vägrar bidra till de verkliga kostnaderna för de fattiga
ländernas åtgärder för att minska den miljöförstöring som
orsakats av de rika länderna.
Trots sin retorik fortsätter EU med massiv satsning på
fossila bränslen och fortsatt kraftig utbyggnad av
motorvägsnätet. Satsning på effektivisering, energibesparing
eller planering för omställning till en hållbar
energihushållning finns inte. EU:s utsläppsrätter har blivit
ett totalt fiasko. EU har visat sig vara ett av de största
hindren för ett verkligt klimatarbete.
EU:s överstatliga ekonomiska regelverk förhindrar oss från
att föra en politik för hushållning med naturresurser,
vilket är ett av de största hindren för ett verkligt
klimatarbete.
Folkrörelsen Nej till EU kräver att Sverige förbehåller sig
rätten att säga nej till miljöfarliga varor och avvisar EU:s
energi- och klimatpolitik till förmån för en självständig
nationell politik.
Nej till främlingsfientlighet
EU bedriver en restriktiv flyktingpolitik samtidigt som
miljoner papperslösa flyktingar och immigranter saknar
grundläggande sociala och mänskliga rättigheter. EU:s
deltagande i kriget mot terrorismen har medfört allvariga
åsidosättande av mänskliga rättigheter och släppt lös en våg
av islamofobi i Europa. I flera av EU:s medlemsländer, till
exempel Ungern och Nederländerna, bedrivs en öppen rasistisk
politik mot romer, judar, muslimer och andra etniska eller
religiösa befolkningsgrupper.
Många EU-ledare fiskar i främlingsfientliga opinioner för
att vinna röster. På senare tid har ledande politiker som
David Cameron i Storbritannien, Angela Merkel i Tyskland och
Nicholas Sarkozy i Frankrike ifrågasatt det mångkulturella
samhället och spekulerat i dess eventuella avigsidor.
Detta ger invandrarfientliga och rasistiska grupperingar
legitimitet. EU-parlamentet har blivit en samlingsplats för
flera av Europas högernationalistiska och främlingsfientliga
grupperingar. Sverige har kommit ikapp den obehagliga
utvecklingen i resten av Europa och har nu ett
främlingsfientligt parti i riksdagen.
Dessa reaktionära grupper är inte konsekventa EU-parlamentet
har blivit en samlingsplats för flera av Europas
högernationalistiska och främlingsfientliga grupperingar.
Sverige har kommit ikapp den obehagliga utvecklingen i
resten av Europa och har nu ett främlingsfientligt parti i
riksdagen.
Dessa reaktionära grupper är inte konsekventa EU-motståndare
utan egentligen motståndare till ett demokratiskt och
mångkulturellt samhälle baserat på sociala och mänskliga
rättigheter för alla avsett religion eller etnisk bakgrund.
Stärk EU-motståndet
Folkrörelsen Nej till EU är en antirasistisk, partipolitiskt
obunden och självständig organisation. Vi samlar
EU-motståndare ur många politiska läger och människor med
olika grunder för sitt EU-motstånd. Den överordnade
uppgiften är att driva det politiska kravet att Sverige ska
lämna EU.
Folkrörelsen Nej till EU behövs för att bevaka vad som sker
i EU-Sverige, bemöta den osakliga EU-propagandan och stärka
den folkliga kritiken och motståndet mot EU. För att kunna
göra detta måste Folkrörelsen Nej till EU få fler medlemmar
och aktiva lokalgrupper. Medlemsvärvning är helt enkelt en
fråga om det organiserade unionsmotståndets fortsatta
existens som måste vara ett självklart inslag i all den
verksamhet vi bedriver.
Folkrörelsen Nej till EU medverkar till att skapa nätverk
mellan självständiga, antirasistiska organisationer för att
samordna EU-motståndet. Det gäller också organisationer och
enskilda, som motsätter sig delar av EU:s utveckling, till
exempel euron, militärt samarbete eller andra steg mot ökad
integrering av Sverige i EU.
Ett bra exempel på samarbete med enskilda är Folkrörelsen
Nej till EU:s Fackliga Nätverk som idag består av drygt 250
fackligt aktiva varav en hel del inte är medlemmar i
Folkrörelsen Nej till EU. Nätverket har dessutom kunnat
etablera kontakter och samarbete med olika fackförbund.
Folkrörelsen Nej till EU utvecklar också kontakter med
demokratiska och progressiva unionsmotståndare i andra
länder för att utbyta erfarenheter och stödja varandra.
Särskilt angeläget är samarbetet med antirasistiska
unionsmotståndare i våra nordiska grannländer.
Sverige ut ur EU
Folkrörelsen Nej till EU arbetade inför folkomröstningen
1994 för att Sverige inte skulle bli medlem i Europeiska
Unionen. Då varnade vi för att EU kunde utvecklas till ett
odemokratiskt Europas Förenta Stater. Nu är vi nästan där.
Lissabonfördraget medför centraliserad, byråkratiserad och
odemokratisk EU-stat.
Medlemskapet i EU innebär således något helt annat än det vi
folkomröstade om 1994. Folkrörelsen Nej till EU anser mot
denna bakgrund att Sverige ska lämna EU. Utträdet sker
företrädesvis genom en ny folkomröstning om medlemskapet.
Frågan om EU handlar inte om vi ska bedriva internationellt
samarbete, utan hur. Världen är större än EU. FN har 193
medlemsstater. 27 av dem, 14 procent, är med i EU. Av
världens 6,8 miljarder människor finns 493 miljoner i EU:s
medlemsstater, dvs. lite drygt 7 procent.
Vårt nej till EU är ett nej till ett odemokratiskt
supermaktsbygge och ett ja till nationellt självbestämmande
och internationellt samarbete.
Vårt nej till EU är ett nej till grundlagsfäst ekonomisk
politik och ett ja till en egen valuta och en självständig
ekonomisk politik.
Vårt nej till EU är ett nej till främlingsfientlighet och
ett ja till en human flyktingpolitik och ett demokratiskt
och mångkulturellt samhälle.
Vårt nej till EU är ett nej till nykolonial utsugning och
militära allianser och ett ja till neutralitetspolitik och
global solidaritet.
Världen är större än EU! Sverige ut ur EU!