Välfärden är beroende av en fungerande offentlig sektor. Ett medlemskap i EMU inkräktar på den offentliga sektorn på olika sätt. Dels krävs att staten bygger upp en form av resurs att användas i dåliga tider och dessa pengar måste tas från den offentliga sektorn. Dels är de ekonomiska riskerna väsentliga inom EMU, vilket situationen i många euroländer just nu visar. För att i en krissituation komma till rätta med stabilitetspaktens krav, måste staten antingen höja skatterna eller minska på utgifterna. I båda fallen innebär det en försämring av människors välfärd.

I fördraget anges inte hur de finanspolitiska konvergenskraven ska uppnås. Men EU-finansministrarna har rekommenderat Sverige att skära ner på utgifterna och minska den offentliga

sektorn.

Privatiseringar av den offentliga sektorn har med EU:s ekonomiska politik att göra. I fördraget om EMU står klart uttryckt att marknadsekonomi ska gälla och konkurrens ska stimuleras. Avreglerade arbetsmarknader är också skälet till varför många transnationella bolag attraheras av den gemensamma valutan. Frågan är också om euroländerna kommer att företrädas med en röst i WTO-förhandlingarna, där privatisering inom offentlig sektor framför allt utbildning, socialvård och sjukvården är aktuella.

Under den danska folkomröstningen var folkpensionerna en stor och viktig fråga. Statsministern försökte utverka garantier för att pensionerna inte skulle kunna påverkas av EMU-medlemskapet, men det kunde han inte.

Denna fråga har rests i Storbritannien och väckt stora farhågor. Det är inte helt klarlagt hur det blir med pensionsskulderna, men det kan bli en effekt av ett EMU-medlemskap.

En stark välfärdsstat är grundläggande för jämställdhet mellan kvinnor och män. Om den offentliga sektorn utsätts för nedskärningar, kommer det att påverka kvinnornas möjligheter att delta på arbetsmarknaden. Många kvinnor har dessutom svårt att identifiera sig med den kompakta dominansen av män bland beslutsfattarna inom EU och framför allt på det ekonomiska området. Det är männen som styr den ekonomiska politiken.

Vid en lågkonjunktur är det viktigt att kunna stimulera ekonomin genom att t ex sänka räntan. Den möjligheten finns inte om vi är med i valutaunionen. Det är centralbanken i Frankfurt som beslutar om räntan och det är inte säkert att räntenivån passar svensk ekonomi. Därför har olika förslag framförts om buffertfonder eller EMU-skatt för att gardera sig vid en lågkonjunktur. Den största risken för löntagare är att ökad arbetslöshet leder till decentraliserad lönebildning och avreglerad arbetsmarknad.