Folkomrösta om EU-medlemskapet

David Cameron annonserade dagen efter EU-toppmötet 19 februari att Storbritannien kommer att folkomrösta om landet skall vara kvar i EU eller ej dagen före midsommarafton den 23 juni. Denna folkomröstning ”blir ett av de största beslut som landet fattar i vår livstid ” säger Cameron.

Cameron motiverade sitt beslut med det avtal han uppnått på EU-toppmötet efter 29 timmars ”svettiga” förhandlingar. På presskonferensen efter EU-toppmötet framställer Cameron sig som segrare genom att det så kallade avtalet ”ger Storbritannien en särskild ställning inom EU” och att avtalet innebär en ”reformerad union”. Cameron säger också att vi kommer aldrig att vara med i en EU-superstat, vi kommer aldrig att gå med i euron, vi kommer aldrig att vara medlemmar av en framtida gemensam EU-armé. Och för att rädda Storbritannien kvar i EU gick EU ledarna med på att begränsa den så heliga fria rörligheten och principen om likabehandling för inkommande EU-medborgare genom att begränsa socialförsäkringarna, en så kallad social nödbroms, ”under de första fyra åren som de arbetar” inom ramen för en sju-årsperiod. Det är viktigt att notera att Storbritannien bara har fått lösa garantier som är juridiskt oklara, eftersom det inte är aktuellt att skriva om anslutningsavtalet med Storbritannien under överskådlig tid.

Med denna ”seger” rekommenderar Cameron att landet ändå skall stanna kvar i unionen. Men till heders för Toryregeringen så tillåts en fri åsikt bland regeringsmedlemmarna, och redan har ministrarna Michael Gove, Iain Duncan Smith, Chris Grayling, John Whittingdale, Theresa Villiers och Priti Patel förklarat att de anser att avtalet inte går tillräckligt långt och därför kampanjar för ett utträde. Justitieminister Michael Grove säger att EU är ”föråldrat” och ”odemokratiskt” och att ”lagar som styr över medborgarna i det här landet beslutas av politiker från andra länder som inte har valts av oss och som vi inte kan avsätta”.

Folkrörelsen Nej till EU välkomnar folkomröstningen i Storbritannien. Det kan finnas  olika bevekelsegrunder för att kräva en folkomröstning. Olika kampanjorganisationer i Storbritannien från borgerliga näringslivsföreträdaren, som kräver frihet från EU:s regelstyrning, till fackliga aktivister, som ser TTIP-avtalet och EU:s institutioner som ett ytterligare ett instrument för det transnationella globala kapitalet att förstöra arbetsrätten och den offentliga sektorn, kräver gemensamt ett utträde ur EU.

EU är något helat annat idag än det som utlovades i folkomröstningen 1994. Nu när det beslutats att Storbritannien skall har en folkomröstning den 23 juni finns det inget skäl överhuvudtaget varför det svenska folket skall förvägras en folkomröstning.

Folkrörelsen Nej till EU uppmanar medborgare och organisations-Sverige att kräva riksdagspolitikerna beslutar om en folkomröstning även i Sverige.

Riksstyrelsen
Folkrörelsen Nej till EU