Postens försämrade service är EU-politikernas misslyckande
Rubrikerna i pressen om en försämrad allmän postservice har varit i legio det sista halvåret. ”Postnord kan bli ett nytt Vattenfall”, ”Löfven sågar Postnords upphandling”, ”Damberg: Postnord ledning måste bättra sig” och ”Läget för Postnord försämras i rask takt” är några av de senaste tidens rubriker.
Det dansk-svenska statliga aktiebolaget Postnord drevs igenom av den borgerliga regeringen med Maud Olofsson som näringsminister utan offentlig debatt i juni 2009 med illusioner om att företaget skulle börsintroduceras och bli en aktör på en europeisk postmarknad. Nu när Svenska Dagbladet skriver ”den danska delen ingenting är värd” och ”man måste betala någon för att ta emot den” nämns det aldrig i de otal artiklar som skrivs att den försämrade postservicen är resultatet av EU:s tre postdirektiv ( 97/67/EG ; 2002/39/EG och 2008/6/EG).
Redan 1997 sattes processen igång för att lägga ned en väl fungerande service som den statliga Posten och Postbanken, ”hela Sveriges post”. Där jag själv bor i Akalla togs tillfället att lägga ned postkontoret med hänvisning till säkerheten för personalen efter två misslyckade rånförsök. De lokala politikerna i stadsdelsnämnden beklagade sig och frånsade sig allt ansvar och sade att posten inte var deras bord. Avregleringen av posten såldes in till allmänheten med att folk nu så bekvämt kunde hämta ut posten i den närmaste livsmedelsaffär från 7-22. Men ingen tycks ha reflekterat över att den statliga posten skulle självt kunnat ha ändrat sina öppettider och möta en ökad digitalisering.
EU:s tredje postdirektiv 2008 infördes för ”att fullborda EU:s inre marknad för posttjänster”, som medfört att alla brevutdelning under 50 g har konkurrensutsatts. Så nu springer både norska Bring och Postnord i min trappuppgång och delar ut brev varje vardag. Mera kamp har det varit i Norge. Där lyckades inte den nuvarande Nato-chefen Jens Stoltenberg, som då var norska statsminister få igenom EU:s tredje postdirektiv. Det norska arbetarpartiets kongress 2011 sade nej till EU:s postdirektiv liksom det norska facket Postkom. För Postkom var en konkurrensutsatt postservice dyrt, dåligt och distriktsfientligt. En privatiserad post är bara intresserad att verka där man tjänar pengar, glesbygden får räkna med sämre postservice, och svenska EU-anpassade politiker tillåter detta.
Parallellt med den norska striden om postdirektivet dömde ”dissidenten” Håkan Juholt ut avregleringarna av järnvägs-och elförsörjningssektoren som misslyckade, som också baseras på ett antal EU-direktiv. I själva verket innebär EU:s grundlag Lissabonfördraget att all den service som vi tidigare uppfattade som nyttiga välfärdstjänster, skola, äldrevård, hälsovård, infrastruktur skall konkurrensutsättas och privatiseras, kosta vad det vill, och de EU-anpassade politikerna levererar. Den förda EU-dirigerade åtstramningspolitiken, skattesänkarpolitiken som främst gynnat de redan rika har berövat statskassan på 100-tals miljarder kronor. Privatiseringar och upphandlingar har inte levererat bättre kvalitet utan mängden av ”entreprenörer” har lett till ökat fiffel och båg och korruption och skattepengar som smusslas undan som vinster i skatteparadis. Som t.ex. skandalen Karolinska sjukhuset.
Så när Stefan Löfven och Mikael Damberg skäller på Postnords ledning, så är det bara ett exempel på det egna politiska misslyckandet. Talet om vinsttak för privata riskkapitalbolag i skola och hälsovård är bara ett villospår. Vad som gäller att ta tillbaka all konkurrensutsatt och privatiserad service och infrastruktur till offentlig regi. Det kräver ett avståndstagande till EU och dess överstatliga regelverk.
Jan-Erik Gustafsson
