De döende haven och EU:s fiskepolitik

Fiskepolitiken är en av EU:s grundkompetenser. Dess uppgift är att förvalta fiskebestånden och fastställa regler och kvoter för ett hållbart fiske. Den har också bidragit till att utveckla fartygens storlek i fiskeflottan – för att uppnå ett rationellt fiske.

Under den period som EU-systemet haft en gemensam fiskepolitik har målsättningen om hållbart fiske allt mer kommit i fokus – samtidigt som utfiskning ökat till den grad att flertalet av de stora fiskebestånden i Unionens vatten nu hotas av total kollaps. EU har samtidigt beslutat om fokus på att rädda den biologiska mångfalden. Europeiska Miljöbyrån redovisar att 81 procent av livsmiljöerna och över 60 procent av arterna inom EU är i dåligt skick. Men när det gäller förvaltning av de marina tillgångarna så har det inte påverkat den allvarliga trenden mot total kollaps som hotar de stora marina beståndens fortbestånd – med en politik baserad på principen; hellre en bra kompromiss än ett bra beslut.

Fiskeripolitiken bestäms gemensamt av medlemsländernas fiskeministrar. De får råd av forskare. Det har dock vid flera tillfällen varit svårt för dessa politiker att följa de vetenskapliga råden, då de istället valt att stödja sig på fiskerinäringens argument.

Detta har gjort att flera bestånd av stora fiskar som lax och torsk i Östersjön hotas av utrotning. Sent omsider har man därför i höst beslutat om kraftiga sänkningar av fångstkvoter för dessa samt för ytterligare fiskarter. De minskande bestånden är en viktig del i det marina kretsloppet. När arter som de stora rovfiskarna lever på minskar så minskar dessa också och hela det marina ekosystemet hotas av kollaps i Östersjön.

Fritidsfiskarna får betala

EU:s gemensamma fiskepolitik innebär att fiskeministrarna beslutar om gemensamma kvoter men överlåter till medlemsländerna att själva reglera det kustnära inhemska fisket, bland annat fritidsfisket. Då de stora bestånden av fisk i Östersjön hotas av kollaps eftersom man ändå fortsätter att ta upp ansenliga mängder, tvingas till exempel de svenska regionstyrelserna, som har hand om det kustnära fisket i Sverige, införa restriktioner för fiske i grunda vikar. Detta är väl motiverat i den situation som flertalet bestånd i Östersjön befinner sig. Men det innebär samtidigt att det kustnära fritidsfisket får betala för att de stora trålarna ska få fiska de kvoter som EU-ministrarna ändå anser kan tas upp. Detta har bland annat lett till att stora trålare nu går i Stockholms skärgård och dammsuger skärgårdsbestånden.

Därför finns ingen makrill att fiska för det kustnära fisket. Stora delar av till exempel den trålade makrillen går till fiskmjölstillverkning, varav mycket går till foder till norsk laxuppfödning.

Om man ska sammanfatta det svenska EU-medlemskapets effekter för svenskt fiske så skulle det bli följande:

– EU:s fiskeförvaltning sträcker sig 12 nautiska mil (2,2 mil) utanför kusten. Utanför EU gäller den internationella havsrättskonventionens regler på 20 nautiska mil (3,7 mil), något som har en avgörande betydelse för skyddet av nationellt, småskaligt kustfiske och fritidsfiskets möjligheter.

– De överlevande fiskeföretagen har tjänat på EU:s fiskepolitik.

– Det traditionella kustnära fisket har i stort försvunnit.

– Stora delar av de marina fiskebestånden hotas av kollaps.

– Trots flera försök till kontroll förekommer ett omfattande överskridande av de beslutade fångstkvoterna och stora volymer bifångst kastas tillbaka död i havet.

– Fritidsfisket får betala detta genom regionstyrelsernas kraftiga regleringar för att hjälpa till att rädda de kustnära lekmiljöerna – så att den kvarvarande fiskeindustrin kan fortsätta att fiska med sina stora trålare.

– Fisketurismen hotas om de stora arterna som till exempel lax utrotas eller minimeras på grund av Östersjöns allt sämre marina livsmiljö.

Text: Per Hernmar