Bostadskrisen – EU är elefanten i rummet

Den EU-anpassade nyliberala bostadspolitiken började lanseras i början av 1990-talet, när begreppen affärsmässighet och marknadsmässigt kom att introduceras på bostadsmarknaden. De allmännyttiga och privata bostadsbolagen fick likartade förutsättningar för finansiering, och allmännyttan fick inte längre några statliga förmåner och ekonomiska förmåner från kommunen.

Därmed började de socialt ansvarstagande allmännyttiga kommunala bolagen, som skulle drivas utan vinstsyfte att urholkas.

Lagen om allmännyttiga bostadsbolag (2010:879) är nu så utformad att den inte strider mot EU:s konkurrens- och statsstödsregler. Allmännyttan ska agera affärsmässigt, göra vinst och se till att konkurrensen mellan privata bolag och allmännytta inte snedvrids. Och i den reviderade kommunallagen från 2017 har principen om självkostnad tagits bort. I det så kallade januariavtalet vill regeringen med stöd av Centerpartiet och Liberalerna införa marknadshyror i nyproduktionen, vilket öppnar upp för marknadshyror i hela bostadsbeståndet.

Vi har nu snart fått en fullskalig kapitalistisk bostadsmarknad, där allmännyttan ombildas till bostadsrätter eller säljs ut till privata bolag eller riskkapitalister. Vem hade trott att välfärdsårens allmännytta skulle säljas ut av dagens kommunalpolitiker till Wall Street-baserade riskkapitalisten Blackstone/Hembla, tyska fastighetsbolaget Vonovia, och Victoria Park vars styrelseordförande är VD för Vonovia SE för att tillåta lyxrenoveringar och social utslagning av hyresgäster?

Bakom allt detta finns EU-politiken som det talas tyst om både till höger och vänster. Även om bostadspolitiken fortfarande är egen kompetens för medlemsstaterna är EU ändå elefanten i rummet som har lett till den alltmer tilltagande bostadskrisen i Sverige och andra EU-länder.

EU garanterar den fria rörligheten av kapital över gränserna (art. 26 & 63, Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt/Romfördragen) och andra fördelaktiga villkor för konkurrensen (art. 107) medan en socialt ansvarstagande bostadspolitik på det hela taget är en dekoration. EU-rätten tillåter inte ett socialt Europa, som så många fackliga aktivister och politiker har illusioner om.

I Lissabonfördraget existerar inte ens begreppet offentlig sektor. I stället talas om allmänna tjänster, vars viktigaste uttryck är ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”, som innebär att i stort sett allt inom offentlig sektor på sikt skall konkurrensutsättas eller upphandlas om det inte redan har gjorts. Detta gäller även för bostadssektorn.

EU använder sig också av begreppet ”sociala tjänster av allmänt intresse, vilket ”är sådant som hänför sig till behovet av utsatta grupper…till exempel socialförsäkringsscheman, sysselsättningstjänster och sociala bostäder”. EU försäkrar att dessa tjänster ”kan utföras antingen av staten eller den privata sektorn”, men de får aldrig vara i strid med EU:s statsstödsregler.

Enligt EU skall begreppet sociala bostäder vara något ovanligt, som ska tillämpas på en definierad målgrupp till exempel ”utsatt grupp” eller en ”eftersatt medborgare”. Det är uppenbart att begreppet kommit till för att skyla över de värsta avarterna av den nyliberala bostadspolitiken.

EU blandar sig också i medlemsstaternas bostadspolitik och begränsar rätten till bostad genom sin övergripande politik. Stabilitets- och tillväxtpakten och finanspakten kräver att medlemsstaternas finans- och skattepolitik leder till att underskott i de offentliga finanserna skall var mindre än tre procent och skulden mindre än 60 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Denna åtstramningspolitik blockerar för nationella och lokala församlingar att investera i sociala projekt inklusive satsning på allmännyttiga bostäder. Svenska riksdagspartier är till och med överens om ett överskott i statsfinanserna på + 0,5 procent av BNP.

Om man inte följer åtstramningspolitiken kan man råka illa ut. Irland, Portugal, Spanien, Grekland och kandidatlandet Serbien tvingades att genomföra åtstramningsåtgärder och ”statliga reformer” efter den senaste skuldkrisen. Detta innebar liberalisering av hyresmarknader, borttagande av hyreskontroll, försämrat vräkningsskydd, och sämre hyreskontrakt.

Därutöver liberaliseras stadsplanering och byggnadslagar för att tillåta allt mer vinster. Exploateringskontor i Sverige har i allt högre grad tagit över planering av bostadsbyggandet från stadsbyggnadskontor, och ger i allt större utsträckning markanvisningar till privata exploatörer att svara för både planering och byggande.

Dessutom publicerade EU-kommissionen en vitbok 2007 som argumenterar för en europeisk integrerad marknad för bostads-/inteckningslån. Genom en kapitalmarknadsunion föreslås till och med att dessa bostadslån skall kunna köpas och säljas på en andrahandsmarknad, som om den globala krisen 2008 aldrig inträffat. Lagar i en del EU-länder tillåter redan att bostadslån skall kunna säljas till dessa gamkapitalister i spekulationssyfte.

Skattepengar används i allt större utsträckning för att indirekt stödja privat bostadsbyggande medan investering i allmännyttan och sociala bostäder har satts på undantag. Med regeringens januariavtal är avsikten att införa fri hyressättning i nyproduktionen. Allt detta går under namnet att effektivisera bostadsmarknaden.

För EU är allmännytta och sociala bostäder en omodern bostadspolitik, medan globala investerare, riskkapitalister och gamfonder representerar framtiden. Ingen politiker skulle ha accepterat detta under välfärdsåren. Denna politik kan inte stå oemotsagd och det är hoppingivande att hyresgäströrelsen med 540 000 medlemmar i kampanjen ”Säg nej till regeringens hyreschock” nu massivt protesterar mot den alltmer groteska EU-anpassade bostadspolitiken.

Text: Jan-Erik Gustafsson