En ny uppgörelse för Storbritannien
2017 års anda
Vårt oberoende från EU betyder vår egen förnyade utfästelse för att uppnå full
sysselsättning, industriell pånyttfödelse, nationalisering av järnvägen och annan
infrastruktur, en förnyelse av allmänna tjänster och en kommunal etik som gynnar och
möjliggör det offentliga samhället.
Ingen nyliberal gillade folkomröstningsresultatet. . Det har skakat om världen.
Det innebär en unik möjlighet att ämna EU och: få slut på åtstramningspolitiken, skydda
våra jordbruks- och fiskeriresurser, minska energi- boendekostnader, återuppbygga
bostäder för alla samt att investera i yrkeskunskap, vetenskap, forskning och utveckling.
Detta kommer att medföra en återgång till allmänna skolor, gratis högre utbildning och
en sjukvård utanför marknadskrafterna.
Sinnesstämningen i Storbritannien är att få ett slut på åtstramningspolitiken och åter
bygga upp och förvandla vår politik och ekonomi och ett engagemang och energi från
hela vår befolkning.
Eliten och media fortsätter att försöka splittra oss mellan dem som röstade för att lämna
och dem som röstade för att stanna kvar. Som fackföreningsanslutna vet vi att när väl ett
beslut är taget bör vi förena oss för att göra demokratin till en framgång. De som vill
blockera folkomröstningsresultatet kommer att skjutas åt sidan, liksom de som vill
använda det för att försvåra en förhandlingsuppgörelse.
Människor – inte marknader
Glöm att företagen vill ha förutsägbarhet, människor vill ha förutsägbarhet så att våra
familjer kan leva i trygghet och nästa generation kommer att få bättre chanser än den
nuvarande att leva lyckligare och mera allsidigt.
Marknaden kommer att göra allt den kan för att säkerställa profiter, inklusive att
försöka ogiltigförklara folkomröstningen vilket den oheliga alliansen av Blair, Clegg,
Heseltine, Branson, Sturgeon, Geldof, The Guardian, New Statesman och Goldman Sachs
så gärna vill. Vår nyvunna tillit betyder att vi kan skapa en ekonomisk plan för att undgå problemen
med skuldsättning som bankerna har tvingat på våra nationer som ett medel att
kontrollera regeringarna.
Att lämna EU betyder ett slut på EUs upphandlingsregler, som begränsar och förbjuder
offentliga investeringar. Det betyder skydd för vår stål- och verkstadsindustri,
högteknologiska industri och det betyder ett seriöst skapande av arbetstillfällen. Vi
måste gripa tillfället som detta skänker oss.
Pengar måste investeras. Friheten för kapitalet att lägga ned eller flytta dit det kan göra
de största vinsterna är förödande. När allt kommer omkring är kapitalet det
sammanlagda resultatet av arbetarnas ansträngningar och slit under århundraden.
Arbetarna har rätten att kontrollera det som Storbritannien en gång gjorde innan
Thatcher tog bort kapitalkontrollen.
Att lämna EU kan sätta stopp för den påtvingade migrationen av arbetskraft. Det betyder
kontroll av värdet på vår valuta, våra gränser och centralbanken för att göra det möjligt
med investeringar i den reala ekonomin och utarbeta en kvalificerad
arbetsmarknadsplan.
Vi kan göra av med vad vi vill på allmänna tjänster, beskatta som vi vill, kanske göra oss
av med den EU-inspirerade momsen samt sätta stopp för att slösa miljarder på EU-tåget.
Vi kan också slå ned på skattesmitning.
Internationell solidaritet
Fackföreningsanslutna kan utanför EU med våra samarbetspartners återuppta en mer
eller mindre omfattande internationell solidaritet. EU står för otyglad privatisering och
slår sönder kollektivavtal och arbetares rättigheter över hela kontinenten. TUC
(brittiska LO) och Europafacket har blivit så inbäddade i EU att den fulla historien om
EUs attacker aldrig har berättats.
Det finns många exempel som angreppen på den franska arbetslagen, EUs förbud mot
att den portugisiska regeringen motsätter sig åtstramningspolitiken, de spanska gruv-
och hamnarbetarnas besvärliga belägenhet, den nästan fullständiga utförsäljningen av
grekiska nationaltillgångar samt övergivandet av kollektivavtal som villkor för
ansökarländer till EU.
EU:s kolonialism
Detta är mycket angeläget att gräva i. Alla tidigare kolonier till europeiska stater är
klavbundna till EU genom det obalanserade Contonouavtalet med 79 länder, de flesta i
Afrika. Dessa länder har i praktiken haft påtvingade ekonomiska villkor, som liknar de
villkor som nu tillämpas inom EU, vilket omfattar begränsningar av offentliga utgifter
och att ta upp lån. De har varit tvingade att öppna upp sina ekonomier och marknader
för konkurrensutsättning och privatisering som en del av Contonouavtalet.
Den förre presidenten i EU-kommissionen José Barroso uttalade att EU önskar ”locka till
sig talanger” från Syd. Med andra ord är det billigare att locka till sig de bästa talangerna
från några av de allra fattigaste länderna i världen snarare än att utbilda och träna den
inhemska arbetskraften. Den sydafrikanske parlamentarikern Kader Asmal har beskrivit
denna process som en ”diskret kolonialism (…) det är inte bara att importera talanger
utan även en förstörelse av Syds intellektuella kapital”.
EUs dumpning av livsmedelsprodukter på den afrikanska marknaden är också en del av
ekvationen av hunger och svält på kontinenten och dess påtvingade beroende.
Ett enat Storbritannien
Vi skall aldrig underskatta de solidariska ansträngningar fackföreningsanslutna har
skapat för att hålla England, Wales och Skottland tillsammans. Gemensam förvaltning av
verkstäder, nationella fackföreningar och kollektivavtal har hjälpt till att skapa
nationellt samordnade industrier, infrastruktur och offentlig service.
Skämtet att önska göra Skottland mer beroende av icke-valda EU-institutioner genom
att träda ut ur Storbritannien är lika löjligt som det är djup anstötligt för arbetare och
fackföreningar.
EU:s katastrofala inre marknad
Inte någon borde bli vilseledd av talet att stanna kvar ännu en tid i den Inre marknaden
är bra för oss. Till skillnad från andra marknader är EUs inre marknad unik. Den har
nyliberalismen förkroppsligad i sin konstitution med dess fyra friheter: den fria
rörligheten för kapital, varor, tjänster och arbetare.
Detta är den nyliberal verkligheten i ett EU som har byggt ett anti-demokratiskt
ekonomiskt och politiskt system som driver folk runt omkring på kontinenten alltefter
kraven från multinationella företag och storfinansen.
Storbritannien är en handelsnation och som sådan måste den producera saker som
andra önskar köpa. Detta betyder att investering i yrkesutbildning, vetenskap, forskning
och utveckling är nyckelfaktorer. EUs regler för regional utveckling har betytt att
industribaserade delar av vårt land offrats för kasinoekonomin i London City.
Vi måste nu återvända till produktion och produktivitet i den reala ekonomin över hela
vårt land.
Påtvingad rörlighet av arbetskraften
EUs massarbetslöshet har åtföljts av att behandla arbetare som om de vore en fri resurs
för det internationella kapitalet. Den ”fria” rörligheten” av arbetskraften leder till
dränering av de fattigaste medlemsländernas största tillgång – deras folk.
Om EUs rikaste länderna kan plundra befolkningarna i de fattigaste medlemsstaterna i
namnet av frihet kommer dessa länder aldrig att kunna befria sig från sina skuldbördor
och sina beroenden. Detta är syftet med EUs företagspolitik, förmedling av billig icke
fackföreningsansluten arbetskraft. EU-domstolens utslag i kritiska mål som Viking, Laval och Ruffert satte företagens
intressen att behandla migrantarbetare illa framför fackföreningarnas försvar av
kollektivavtal. Skönt att slippa allt detta!
Fackföreningsrörelsen måste arbeta för ett fullständigt återinsättande av
kollektivavtalsmodellen och för ett återställande av lönenivåerna. En nationell alternativ
ekonomisk utvecklingsplan betyder helt naturligt en kontrollerad arbetsmarknadsplan.
Stimulera handel med världen
Storbritanniens handelsunderskott med EU är ca 69 miljarder pund medan vårt
överskott med resten av världen är 27 miljarder pund. Fler länder än någonsin är nu
pigga att bygga nya länkar och handel med oss. EU behöver oss mer än vi behöver EU. Vi
har en stark förhandlingsposition att träda ut på våra villkor och göra investeringar som
passar vår egen ekonomi.
Åren med nettoinbetalningar till EU har betytt att dess institutioner försetts med
tillgångar som vi betalat med miljarder av pund. Varje förhandlingsförsök av EU att vi
skall betala för privilegiet att lämna EU skall avfärdas med ett skratt.
Fackföreningarna åter vid fronten
Våra viktigaste organisationer – fackföreningarna, vilka är de verkliga representanterna
för arbetsvärlden, skall vara vid fronten för att bestämma om ett oberoende
Storbritannien, som ser med tillförsikt in i en framtid som sätter folken först och inte
profiten. Det får aldrig glömmas att EU har varit en av de allra hårdaste motståndarna mot
fackföreningarnas krav på kollektivavtalsrättigheter. De 22 miljoner arbetslösa är ett
bevis för EUs verkliga inställning till arbetares rättigheter.
De förolämpande klagomålen om förlusten av rättigheter utan EUs beskydd glömmer
vår stolta historia i att uppnå framgång. Böndernas revolt, fackföreningsrörelsens
födelse och allmän rösträtt försvaras bäst av tilltro till ett bättre Storbritannien. Vi bör
också minnas att alla förslag för ett mer jämlikt och demokratiskt land har kommit från
vår rörelse (Levellers’ Agreement of the People, The Charter, The Constituti on Bill m.fl.)
Var stolt och lyft våra huvuden igen.
Övers: Jan-Erik Gustavsson
(Översatt broschyrtext från Trade Unionists Aganist the EU, www.tuaeu.co.uk)
