Frihet, jämlikhet, broderskap

De gula västarna, som av säkerhetsskäl måste finnas i varje fransk bil, blev i slutet av 2018 symbolen för breda folkliga protester mot den EU-dirigerade åtstramningspolitiken.

Aktionerna – som startade som lokala protester – tog nationella politiker, lokala politiker och fackliga ledningar på sängen. Men allteftersom rörelsen utvecklats mot en allmän förbittring över regeringens åtstramningspolitik har framför allt fackföreningsrörelsen förenats med de gula västarna. Detta betyder en radikalisering av rörelsen och ökade svårigheter för regeringen att hantera situationen.

Kraven från demonstranterna har allt mer vänt sig mot regeringens hela politik vilket kan illustreras med de gula västarnas kravlista från Saint Nazaire i västra Frankrike: ”Macrons avgång; lägre skatter på basbehovsprodukter (bränsle, vatten, gas, elektricitet, bostad, etc.); skatt på fartygsdiesel och flygbränsle; högre lön, pensioner och andra minimumstöd utan att de sociala bidragen minskas; återinförande av en förmögenhetsskatt och kamp mot skattesmitning för att finansiera den offentliga sektorn och en energiövergång; lika fördelning av rikedomen; utvecklandet av förnyelsebara energier; nationalisering av energisektorn, banker och vägar; rätt att avskeda valda personer på alla nivåer; ett tak för betalning till valda personer som motsvarar medelinkomsten; upplösning av regeringen och ett återskapande av vår republik genom att införa representativa folkliga församlingar; respektera barnens rättigheter (utbildning, hälsovård etc.); översättning till verkligheten av vårt motto: frihet, jämlikhet, broderskap.”

Liknande kravlistor har ställts samman över hela Frankrike. Detta skrämmer naturligtsvis Macronregeringen och den EU-elit som den representerar. Enligt den franske författaren Jean Bricmont riktar sig demonstranternas ilska mer mot en inkompetent EU-beroende regeringspolitik än mot ökade bränslepriser. En tidigare militär rådgivare till försvars- och inrikesministerierna, Alain Corvez, ser protesterna som protester mot Brysseloligoarkin.

Det franska folket har säkerligen inte glömt hur EU-byråkratin körde över Frankrike efter att fransmännen med bred marginal röstat nej till EU-konstitutionen 2005, som senare blev det marknadsliberala Lissabonfördraget.

Efter ett par veckors tystnad framträdde den annars talföre Macron och medgav en del eftergifter till proteströrelsen. Bland annat höjd minimilön och bättre pensioner. En effekt av förslagen blir troligen att Frankrikes budgetunderskott på 2,6 procent kommer att öka. EU har hotat Italien med sanktioner för ett budgetunderskott på 2,4 procent, så Macron kan hamna i trubbel med sin uppdragsgivare.

Frihet för Macrons regering är inte folkets frihet utan frihet för de globala storföretagen för den privata vinningen att exploatera folket. Hela den europeiska eliten, inklusive den svenska, hyllade honom som frälsaren som skulle rädda EU ur sina kriser, när han valdes till president.

Jämlikhet är för Macron till intet förpliktande. Han har under sin presidentperiod gynnat de redan förmögna, storföretagen och bankerna.  Hans popularitet har snabbt sjunkit till samma låga siffror som den tidigare diskrediterade presidenten Francois Hollande.

Broderskap vet han inte vad det är. Macron är höken som tillsammans med Tyskland kraftigt driver på EUs militarisering och utökade försvarsutgifter på bekostnad av välfärden.

Glansdagarna är nu över, och om de folkliga protesterna förenas i en gemensam ledning lär Macrons dagar vara räknade, och med spridningseffekter till andra EU-länder. EU-projektet skakas i sina grundvalar. Inte bara genom brexit.

Text: Jan-Erik Gustafsson