Vi ska inte vara EU:s fångar

Skandinavien har varit, och ska i Sveriges fall åter bli, ett konkret exempel för Europa och världen på hur ett generellt välfärdssamhälle med ständigt minskande klassklyftor kan utvecklas. En förutsättning för det är att vi inte fortsätter vara EU-systemets fångar.

Det är och har varit ett bevis på politisk okunskap att hoppa på ett EU-tåg som körs av franskt borgerskap och tysk kristdemokrati på väg mot Europas Förenta Stater. Med en EU-president, en EU-utrikesminister, en enda valuta, en EU-armé, en gränsbevakningsstyrka för att med fysiskt våld stänga EU:s ”yttre gränser”, ett operativt ”EU:s FBI” (PESCO), en direkt EU-beskattning av medborgare och företag i medlemsländerna etcetera.

För varje nytt EU-fördrag och i vardagens politiska arbete förs ständigt olika politikområden och olika sakfrågor över till EU-institutionerna från de nationella parlamenten. Trycket för att även medlemsländernas finanspolitik ska styras från Bryssel är hårt. Sociala reformer, löner och hur mycket den offentliga sektorn ska få kosta ska avgöras av EU-kommissionen i dess upphöjda vishet. Då denna institution är den som säger sig veta bäst hur man tar ansvar i ekonomisk politik – långt från medborgares politiska vilja så som den uttrycks i allmänna val till de nationella parlamenten.

Europas vänster existerar och växer just nu i några länder. Men det är en tillväxt med dålig täckning, i elva av EU:s nuvarande 28 medlemsländer är vänstern icke-existerande I andra länder är vänstern isolerad från att kunna ha ett större inflytande.
Sveriges socialdemokrater talade i folkomröstningen 1994 mycket om den ”socialdemokratiska gemenskapen” och om att ”vara med i EU för att påverka”. I dag har den socialdemokratiska partifamiljen i Europa har sålt ut sig till de borgerliga. Den är nu färglös, i vissa länder korrumperad och även främlingsfientlig. EU:s socialdemokrater som en gång i tiden hade ett bra utgångsläge med partier i samtliga medlemsländer som år 1999 styrde 12 av de 15 EU-länderna. Ändå blev det inga ideologiska resultat.

Att göra upp önskelistor för vänstern i politiska deklarationer är en sak – politisk verklighet är en helt annan

Verkligheten och den röda tråden i EU:s utveckling är tydlig – den gemensamma jordbrukspolitiken gynnar storföretagen inom jordbruket och överskottet av jordbruksvaror dumpas i tredje världen, vilket hämmar de sistnämndas utveckling. Fiskeripolitiken handlar om rovdrift av världshaven och att fiska ut fattiga afrikanska länders farvatten. EU-länder med fortsatta intressen i sina forna kolonier drar in EU i konflikter i länder som Mali och Kongo. De stora pengar EU betalat ut i strukturstöd har varit föga lyckade med avsaknad av utveckling annat än inom korruptionens område. Motsvarande slöseri och bristande resultat hade aldrig godtagits om det handlat om den svenska statskassan. Social dumping på arbetsmarknaden med ”race to the bottom” av arbetares löner inom till exempel transport- och byggsektorerna är vardag. Storkapitalet i form av bilindustrin, alkoholindustrin med flera behärskar lobbymakten i Bryssels EU-korridorer i miljöfrågor, sociala frågor och så vidare. Det är storkapitalet som har inflytandet i EU-institutionerna, inte fackföreningar och andra ideella organisationer. Meningen är att arbetarna i EU-länderna ska bekämpa varandra för kapitalets vinning.

Vänsterpartiet måste visa ett klart motstånd mot EU:s institutioner och deras politiska inriktning av i dag. Att göra upp önskelistor för vänstern i politiska deklarationer är en sak – politisk verklighet är en helt annan. Man kan inte bryta mot ingångna EU-fördrag, man kan uttala att investeringsskydd är av ondo i olika handelsavtal. Men dessa avtal existerar och kan inte överträdas. En realism måste finnas i uttalanden om EU och internationella samarbeten, man kan inte vilseleda vänstersympatisörer i dessa frågor.
Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?

Vänsterpartiet ska inte bli en del av de kristdemokratiska-socialdemokratiska-liberala partieliternas gråa vision om EU-federalism. Vårt parti skall inte släppa kravet på utträde ur EU. Utträdeskravet måste finnas med i partiprogrammet som en option, men frågan avgörs på det nationella planet och är inget hinder för vårt parti att agera i EU-parlamentet, inte heller hindrar det oss att samarbeta med andra vänsterkrafter i frågor vi är ense. Men utträde ur EU är kärnan i vårt EU-motstånd och vår EU-kritik i vardagens politiska arbete. Däremot är det en annan fråga när kravet skall aktualiseras.

EU-frågan måste studeras och grundfrågan är enkel – ska Sveriges styras av EU-Bryssels institutioner eller av Sveriges riksdag? Finns det ens en möjlighet att vänsterpartierna i Europa kan enas om en plan ”B”, att förändra EU inifrån liknande som Socialdemokraterna talade om vid EU-inträdet? Hur mycket har vi eller tror vi att vi har kunnat påverka de senaste 22 åren av EU-medlemskapet?

Willy Neumann