Grekland tvingas sälja sina hamnar

I politiska och mediala bortförklaringar från Europeiska union och andra politiska uttalanden 20 augusti och dagarna därefter sades att nu är den grekiska krisen över, när de miljardtunga stödprogrammen just har löpt ut.

Vad som menades är att Grekland nu är avklarat, förnedrat och behandlat. Landet har exploateras till det yttersta. Svenska Dagbladets Tomas Lundin skriver att ”knappast något annat land i fredstid sett sin ekonomi rasa samman med nästan en fjärdedel och investeringarna med uppåt 75 procent.”

Omkring 350 000, de flesta unga och yrkesskickliga, har flytt ett alltmer utarmat Grekland. Födelsetalen är mycket under för vad som krävs för att upprätthålla befolkningsnivån. Trojkans (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden ) åtstramningspolitik är likvärdig med den Amerikanska depressionen på 1930-talet, men effekterna för Grekland är värre. President Franklin D Roosevelt lindrade krisen med en socialförsäkringspolitik och allmänna jobbprogram, medan den grekiska regeringen tvingats följa kriminella order från Trojkan vilket förvärrat arbetslösheten och slagit sönder det sociala skyddsnätet.

Traditionellt när ett suveränt land, antingen av korruption, misskötsel, otur eller oväntade händelser hamnat i en situation och inte kunnat betala sina skulder, har landets långivare skrivit ner skulderna till en nivå som landet klarat av att hantera.

Men med Grekland skedde ett skifte. Europeiska Centralbanken under ledning av Jean-Claude Trichet och IMF bestämde att Grekland skulle betala tillbaka hela summan på ränta och kapital på de regeringsobligationer som hölls av tyska, franska, nederländska och italienska banker.

I början av ”krisen” kunde skulden lätt kunnat ha skrivits ned när den låg på 129 procent av BNP. Idag har skulden vuxit till 180 procent. Varför?

Grekerna fick låna mer pengar för att kunna betala mer pengar till sina långivare, så att dessa inte skulle behöva förlora en enda euro. Den extra utlåning, som kallats ”bailout” av finansiell media, var inte en hjälp för Grekland. Den var istället en bailout för de grekiska långivarna. Även Obamaregeringen uppmuntrade dessa bailout för amerikanska banker hade spekulerat i finansiella värdepapper på den grekiska skulden, som för bankerna riskerade gå upp i rök.

Dessutom avkrävdes Grekland att sälja ut sina allmänna tillgångar till utlänningar och försämra det sociala skyddsnätet. Så till exempel har pensionerna i omgångar på Trojkans order sänkts till under existensnivå och hälsovården så drastiskt skurits ned att medborgare dör före behandling.

Kina har köpt grekiska hamnar, Tyskland har köpt Atens flygplats, och olika europeiska företag har köpt upp kommunala vatten och avloppsverk. Fastighetsspekulanter har till och med köpt upp skyddade grekiska öar i exploateringssyfte. Och denna utplundring av grekisk egendom har inte skett samtidigt som den grekiska skulden minskat. Tvärtom har den skett genom tillkomsten av nya lån för att betala räntebördan.

I själva verket är påståendet att krisen nu är över i Grekland ett konstaterade att det för bankerna inte längre finns mycket kvar att exploatera från det grekiska folket.  Grekland fortsätter sjunka. Alla inkomster som kunde hänförs till hamnar, flygplatser, VA-verk, och resten av allmän egendom har privatiserats och tillhör nu utlänningar, som för ut pengarna ur landet, vilket driver den grekiska ekonomi ytterligare nedåt.

Grekland har inte bara bestulits på sin ekonomiska utveckling. Det har också förlorat sin suveränitet till de svartklädda herrarna i Trojkan. Tsiprasregeringen har sålt ut landet till det internationella bankkapitlet och EU, och accepterat landets förstörelse.

Den tioåriga finansiella krisen är inte över. Den har skyllts över av ett massivt pengaskapande av ECB, och andra västliga centralbanker. Utgivningen av pengar överskrider vida tillväxten av den reala ekonomin och har drivit upp priset på finansiella tillgångar utöver villkoren för vad en sund ekonomi klarar av. Hur nästa annalkande stora kris kommer att slå återstår att se. Vill den sig illa kan den slå sönder hela den västliga civilisationen. Efter Grekland, blir det Italien, Spanien, Frankrike, Belgien, Australien, Canada eller till och med Sverige som drabbas tills ingen finns kvar? Klart är emellertid att EUs grundvärden om demokrati, mänskliga rättigheter och rättstatens (Art 2 FEU) principer inte har gällt för krisens Grekland. Kommer de åberopas för nästa krisland?

Det är inte att förundra sig över att i den pågående avslagna valrörelsen sägs inte ett ord om Greklandskrisen, som svenska riksdagspartier är medansvariga till. Det är bara i Svenska Dagbladets ekonomidel som man oroar sig för den annalkande stora krisen. Vi vanliga medborgare lever nu i en värld av kontrollerad information, så de flesta vet inte vad som händer runt omkring dem. Så därför sker valrörelsen i det inskränkta och lilla perspektivet. Så att väljarna inte börjar agera i sitt eget intresse.

Jan-Erik Gustafsson