EU-kritiken och EU-motståndet lever
EU-valet är över och de valda EU-parlamentarikerna lämnar nu Sverige för att uppgå i EU-parlamentets partigrupper. Där kommer de i många fall att ha begränsade möjligheter att driva de frågor de talat om i valkampanjen, då det är EU-kommissionen som lägger lagförslag.
I valkampanjen har flera partier i större eller mindre utsträckning framställt sig som kritiska till EU:s allt större överstatliga makt och därmed kunnat attrahera EU-kritiska väljare. Detta bidrog till framgången för konservativa och högerpopulistiska partierna och till förstärkning av den nationella dimensionen samtidigt som det globalistiska perspektivet försvagats. Det mest EU-positiva partiet, Liberalerna, gick kraftigt tillbaka. Vänsterpartiet som pausade sitt EU-motstånd blev inte belönade för detta.
I EU-parlamentet har nu alliansen mellan konservativa och socialdemokrater förlorat sin egna majoritet. De högerpopulistiska framgångarna kommer att bidra till en ytterligare högerorientering av EU-parlamentet. Trots att flera av dessa partier svängt i sin syn på EU så har de en förment EU-kritisk framtoning. EU-kritiken har bland annat haft stor betydelse i Frankrike där den EU-vänlige Macron endast blev nummer två efter Marine Le Pen.
Framgången för de gröna och alla partier som fört fram klimatfrågan måste också ses som protest mot EU:s obefintliga arbete för en klimatomställning.
EU-motståndet manifesterades tydligast i Storbritannien där Brexitpartiet tog uppemot 30 procent av rösterna.
Det folkliga stödet för EU:s överstatliga imperieprojekt är på reträtt. Valet till EU-parlamentet visar tydligt att såväl EU-kritik och EU-motstånd är en viktig faktor och lever.
Folkrörelsen Nej till EU:s arbetsutskott, 2019-06-01