Grekland och dess långivare

Att bygga en ny nationell motståndsfront mot EU

Föredrag
Solidaritetshuset 12 oktober 2015

”Det är (…) en triumf för imperiet att offren väljare sina skarprättare” säger Dimitris Konstantakopoulos dagen efter det grekiska omvalet 20 september. Konstantakopoulos är en känd grekisk journalist, författare och filosof. Han är också medgrundare till The Delphi Initiative, en grupp av internationella intellektuella som samlades i Delphi, födelseplatsen för Demokratin, för att diskutera skulddilemmat och Bryssels och Trojkans kolonisering av Grekland .

Grekerna återvalde sin ”bödel” med 35 procent av rösterna, trots en ny tredje låneskuld på 86 miljarder euro från Trojkan. Med den nya låneskulden kommer skuldbördan att stiga till 210 procent av BNP. Lånepengar som inte skall användas för sociala program utan till att rädda Greklands blödande banker från konkurs. I ett tal i FN 3 september förklarade den tidigare talespersonen i grekiska parlamentet Zoe Konstanotpoulou’s skulden som illegal och olaglig enligt internationell standard och rätt.

Enligt Konstantakopoulos är det bara Gud som vet vad som kommer att hända i Grekland i vinter. Varken det första eller det andra Memorandumet kan jämföras med det nya tredje. Det kan föra Grekland mot ett ”lågintensivt” inbördeskrig eller en polisstat och till ytterligare utelämnande av suverän makt till utländska långivare och politiker. Landet är i en process av upplösning och nationen hotas att försvinna som en organiserad enhet. Detta samtidigt som grekisk TV är full av icke-nyheter.

Det nya Memorandumet

Men Memorandumet som Grekland påtvingas är inget misstag. I så skulle det för länge sedan ha rättats till. Syftet är just vad det strävar till dvs Greklands sönderfall. Bara en Kafka eller en Orwell kan kalla Memorandumet som en hjälp till Grekland. Det är ett program för att förstöra Grekland, som om det lyckas leder till förslavning och ”regimförändring”.

Under utpressning av en ”omedelbar statsbankrutt” är syftet att montera ned den borgerliga demokratin, välfärdsstaten och Grekland som en sammanhållen institutionell, politisk och kulturell nation. Trojkan eller The Euro Working Group, som den nu även kallas, vägrar några som helst eftergifter. Det är fullständig förstörelse som gäller oavsett om det är Samaras eller Tsipras vid den lokala makten. Av politiska och geo-politiska skäl har Europas makthavare skrivit av stora delar av skulden för Irak och till den Usa-EU vänliga regeringen i Ukraina. Men samma makter kräver att Grekland skall betala av skulden till sista euron.

Grekerna fick visserligen en morot i form av Marshallhjälp 1947, men amerikanerna har aldrig hotat landet med fullständig förstörelse. Memorandumet som påtvingas Grekland är ingen tillfällighet. Det reflekterar strategin och det slutgiltiga målet för de mest extrema delarna av den globala finansoligarkin, som nu använder sig av Grekland och Europa för att påtvinga sin europeiska och globala agenda. Denna oligarki uppfattar att efter Sovjetunionens fall har den en historisk, unik möjlighet att tvinga fram en global totalitarism, som den tror är den enda vägen att behålla dess nuvarande hegemonistiska position. Man behöver inte tvivla. Det är bara att se vad som har hänt i Jugoslaven, Irak, Libyen och Ukraina.

Ett ”Grekland utan greker” kan bli det slutliga resultatet. Redan har mer än 20 000 vetenskapsmän och 300 000 övriga lämnat Grekland, de flesta yngre personer som ett resultat av Memorandumen. Hälsosituationen är i ett konstant förfall. Pensioner och löner sänks. Arbetsrätten angrips. För att bara nämna några av de konsekvenser Memorandumen lett till.
Det finns ingen viktigare sak för grekerna än att stoppa det nya Memorandumet. Med mer än 61 procent beslutande grekerna i folkomröstning den 8 juli att avvisa Memorandumens åtstramningspolitik. Efter valet nyligen förväntas grekerna acceptera och genomföra den politik som man nyss avvisade. Under sådan omständigheter kan det inte finnas någon demokratisk politisk lösning som enar nationen. Även om valet genomfördes formellt korrekt kan det inte betraktas som ett legitimt uttryck för folkets vilja. I ett val där 44 procent inte gick till valurnorna (1,6 miljoner som röstade i folkomröstningen i juli gick inte till valurnorna) är fortfarande många i chock efter Tsipras plötsliga förvandling från ledaren i kampen mot Memorandumen till att bli långivarnas och Usa’s torped. Tsipras uttryckte också en lättnad att frågan om Grexit nu var ur vägen.

I valrörelsen var det nästan komplett tystnad om Memorandumet. Kanske inte så konstigt ty enligt den tidigare finansministern Yanis Varoufakis har Tsiprasregeringen ”samtyckt till genomförandet av alla de åtgärder som är målet med Memorandumet”. Trots detta har Tsipras framställt sin politik som att det fortfarande finns förhandlingsmöjligheter i sakfrågor med Trojkan, en skuldavskrivning skall snart följa och att regeringen kommer att tackla de grekiska oligarkerna. Varoufakis menar att detta inte kommer att lyckas och säger att Trojkan är oligarkernas bästa vän och vice versa. ”Under de första sex månaderna 2015 då vi utmanade Trojkans monopolitiska makt i Grekland, så var dess främsta inhemska supportrar den oligarkägda pressen och dess politiska agenter” säger Varoufakis.

När Tsipras under FNs generalförsamlings möten nu i september mer eller mindre bett om en skuldavskrivning eller mildrade lånevillkor har han av EU- och Usa-representanter hittills möts med kalla handen. I den nyligen framlagda budgeten bekräftar Syriza-ANEL regeringen långivarnas krav på fortsatt nyliberal åtstramningspolitik. Regeringens tre viktigaste prioriteringar är: skuldavskrivning; återkapitalisering av bankerna särskilt de fyra systemviktiga Alpa, Eurobank, National Bank of Greece, Piraeus; skapandet av ett investeringsklimat för att attrahera utländska investeringar. Före 15 oktober var den nygamla regeringen tvingad att genomföra ett antal åtstramningsåtgärder ur Memorandumets 49-punkslista för att 2 miljarder euro ur det nya 86 miljarder nya ”bail-out” låneprogrammet skulle betalas ut. Tsipras måste också övertyga privata investerare att delta i återkapitalisering av bankerna. Om inte detta sker hotar EU-kommissionen med att inte betala ut de 25 miljarer euro som låneprogrammet förutsätter, och risken för en ”bail-in” som hände på Cypern blir överhängande.

På Eurogruppens finansministermöte 6 oktober sade dess ordförande Jeroen Dijsselbloem efter mötet att Grekland inte kunde förvänta sig att euroområdet skulle lätta på åtgärderna för att återkapitalisera bankerna inför utbetalningen i oktober. Han tillade att det är viktig för premiärminister Tsipras att snabbt agera med nödvändiga så kallade reformer inklusive den finansiella sektorn och en översyn av pensionssystemet. Dijsselbloem tillade att han ”inte kunde vara helt säker om han kunde vara optimistisk”.

Nationell front mot Memorandumet

I den chock och förvirring som uppstått är inget viktigare än att bygga en bred, trovärdig och nationell front för nationella och social frigörelse för att försvara det grekiska folket efter Syriza’s och Anell’s totala bankrutt. Det anser både Dimitroisn Konstantakopoulos och Takis Fotopoulus. Den senare är en politisk grekisk filosof och ekonom och en anhängare av lokal direktdemokrati . Hittills har för greker kända personer som Yanis Varoufakis, Manolis Glezos, Mika Theodorakis, Zoe Konstantopoulou och Panagiotis Lafazanis varit oförmögna att kalla till nationell samling. Den tidigare Syrizaregeringen skall hållas ansvarig för att den aldrig utarbetade ett trovärdigt ekonomiskt program som alternativ till Memorandumen. Den förhandlade enbart om enskilda lättnader med Trojkan. Vänsterplattformen Folklig Enhet som består av personer inklusive ministrar som lämnat Syriza efter sveket efter folkomröstningen och ett 15-tal organisationer på vänsterkanten hade alldeles för kort tid på sig att formulera och nå ut med ett politiskt program och processen att konstruera dess vallistor var alltför icke inkluderande för att locka till sig nya aktivister. Partiet angreps för att vara ”en lobby för drachman”, och nådde inte gränsen tre procent för att komma in i parlamentet.

Dimitris Konstantakopoulos menar att den nationella fronten på något sätt skall stå över den klassiska uppdelningen mellan vänster och höger. Det betyder inte att skillnader mellan höger och vänster inte har någon betydelse, men det viktiga är nu att förena alla greker, om möjligt, för att rädda och återupprätta landet och demokratin. Grekland är inte bara utsatt för nyliberala reformer. I själva verket är Memorandumen ultra-nyliberala program för att förstöra de fundamentala reproduktions— och sociala förhållanden och Grekland som en nationalstat för att göra landet till en skuldkoloni. Memorandumet är också ett program för snabbt förstöra de villkor under vilket Grekland deltar i den internationella arbetsfördelningen.

Fotopoulos hävdar att det inte är själva skuldens storlek eller utformningen av eurosystemet som är den grundläggande orsaken till Greklands prekära situation. Det är istället Greklands medlemskap i EU och därefter eurozonen, som införlivat Grekland i den västligt dikterade världsordningen. Detta har lett till att landet inte längre kontrollerar sin ekonomi och därför inte heller sin nationella självständighet. Detta betyder i sin tur, menar Fotopoulos, att endast en brytning med globaliseringens institutioner, särskilt EU, men även Nato, WTO och IMF parallellt med en politik för självtillit kan föra Grekland ut ur den nu katastrofala situationen. Således är nationell frigörelse en förutsättning för den sociala frigörelse som folken i varje nation själva demokratisk beslutar om.

Förstörelsen av Grekland som nation sker inte av en tillfällighet som redan sagts. Nationalstaterna i Europa representerar en inneboende institutionell identitet, en stark ideologiska identitet, men också den nivå/enhet där det fortfarande existerar någon form av demokratisk kontroll och en nivå av socialt skydd. Under de globaliserade förhållanden vi nu lever i Europa gör alla dess kvaliteter att nationalstaten är ett väldigt hinder för den transnationella elit som vill införa en global totalitarism. Under dessa förhållanden är försvaret av nationen inte en fråga om nationalism. Tvärtom är det den enda vägen att upprätthålla och försvara folkets värdighet och de mest basala mänskliga, sociala, och politiska rättigheter och förhållanden, och detta gäller särskilt för de fattiga och arbetarklasserna i samhället. Självklart kan inte en nation försvaras utan dess folk, och ett folk kan inte försvaras utan en nation.

Den transnationella elit som i globaliseringens namn organiserar det ekonomiska kriget mot Grekland och utnyttjar landets krisande institutioner förstör i själva verket Grekland som nationen som grekerna och vi andra känner den. Det är endast på detta sätt som de kan göra slut på demokratin och välfärdsstaten. Och det är detta som definierar de medel och verktyg som behövs för att kämpa emot. Grekland har tidigare erfarenheter av en Nationell befrielsefront, när kommunisterna i Grekland skapade den största fronten mot Hitler’s Europa. Den benämndes inte en ”klass”, eller ”arbetare och bönders” eller ”socialistisk” front utan just en nationell befrielsefront.
Drachma eller euro?

Frågan om drachman eller euron splittrar det grekiska folket, men också de som motsätter sig Memorandumen. Både Konstantakopoulos och Fotopoulos menar att Nej-fronten inte kan bli en front för drachman, men den skall samtidigt inte utesluta en återgång till den tidigare nationella valutan, om kampen mot Memorandumet och utländskt tryck och våld kräver detta. För Fotopoulos är kan endast ett utträde ur EU lösa Greklands problem, och då blir frågan om valutan sekundär.

Nej-fronten består för närvarande av sociala krafter som antingen vill ha kvar euron eller vill skrota den. Om man skulle inta en kategorisk ståndpunkt om valutan så skulle resultatet bli att det splittrar de sociala krafterna i kampen mot Memorandumet. Grekland räddas inte enbart av en återgång till en nationell valuta. Hela den internationella situation som Grekland befinner sig i måste troligen förändras om Grekland skall överleva som självständig nation. Det måste sägas tydligt att vad som kommer att hända i Grekland kan inte tas för givet av någon! Det betyder också, om alla vägar lämnas öppna, att Grekland inte nu kategorisk behöver bestämma vad landet behöver göra vid ett avgörande tillfälle.

Ibland liknar diskussionen om valutan som att tala om någon som fått en hjärtattack och som får veta att denne måste sluta röka och börja äta normalt. Detta skall han/hon förståss göra, men först måste han/hon räddas från hjärtattacken. Dessutom så använder långivarna inte enbart euron som vapen mot Grekland. Ekonomiskt attackeras Grekland genom skuldbördan. Juridiskt genom påtvingande av utländsk rättstillämpning och mer eller mindre koloniala villkor för långivning. Politiskt attackeras Grekland i ett ”kommunikationskrig”. Inom alla dessa områden måste Grekland utarbeta en motstrategi och valutan kan inte bli en ersättning för avsaknaden av en sådan strategi.

Varför är företrädarna för Mermoranumet, som t.ex. Tyskland, så angelägna att begränsa hela diskussionen om Grekland till en fråga om Euron eller Drachman och försöka utmåla hela oppositionen mot memorandumet och lånearrangemangen som ”ett parti för drachman”? Grekerna vet mycket väl att euron är en dålig valuta och att EU är en tvivelaktig sammanslutning. Men tilltron till dem själva och Grekland är ännu svag, och inte minst till ”vänstern”. Det förklarar varför fortfarande en majoritet håller fast vid euron.

Trots alla svårigheter måste en bred front skapa en val-politisk lösning för det grekiska folket. Det tjänar ingenting till att peka finger mot varandra. ”Ansvaret för Greklands tragiska situation ligger inte enbart i Syriza’s ledarskikt, eller hos de gamla partierna eller tjänstemän som arbetar för utländska intressen. Ansvaret finns hos alla greker även om det skiljer sig åt utifrån individuella förutsättningar”, säger Konstantakopoulos.

Grekland ut ur EU

Heather Stewart skriver i liberala The Observer 16 augusti om det nya Memorandumet och ”vänsterregeringen” Syriza’s kapitulation att Memorandumet är ” en fullständig tre-årig ’big-ban’ modernisering, men med en häftig prislapp påklistrad – inte bara i form av åtstramningsåtgärder, men också i uppgiven självständighet (…) När det kommer ned till detaljerna så är upphävandet av den politiska kontroll som Memoranumet innebär extraordinär. Det är försett med milstolpar och mål som regeringen i Aten måste uppfylla – från månad till månad och från år till år – och krav att underställa varje väsentlig avvikelse för genomlysning av de internationella inspektörerna (…) Grekiska medborgare förväntas ta till sig denna svindlande nivå av social och ekonomisk förändring vid en tid då produktionen genomgår en kollaps i nivå med den Stora Depressionen”.

Att Grekland blivit ett protektorat till de transnationella bolagen och EU understryks av att Memorandumet innehåller en klausul som säger att varje avvikelse från målen för skatteuttag automatiskt innebär att offentliga utgifter måste sänkas i motsvarande mån.

Så sammanfattningsvis kan man säga att det från början var Greklands medlemskap i EU och senare dess inträde i eurozonen som tvingade Grekland att liberalisera och öppna upp sina marknader, vilket nästan förstört dess tidigare skyddade industrisektor och mer eller mindre förstört dess nästan självförsörjande jordbrukssektor. Detta är en process som inte pågår bara i Grekland , men i varierande grad även i andra EU-länder, eftersom EU har som mål att öka sina storföretags konkurrenskraft på global nivå till förfång för en nationellt anpassad produktion.

Det betyder att Greklands skuldfälla bara är ett symptom på krisen och den därmed betingade förstörelsen av Greklands produktiva struktur. Men inte dess orsak för även om Grekland skulle uppnå skuldlättnader, som Tsipras eftersträvar, utan att en bärkraftig produktiv struktur återupprättas (Grekland överlever inte enbart på turism) så är det bara en tidsfråga innan en ny skuldkris utvecklar sig.

Det är en utmaning för alla européer att stödja kampen för nationell demokrati och mot Memorandumet och åtstramningarna i Grekland. I princip tillämpas samma nyliberala åtstramningspolitik över hela unionen (Lissabonfördraget) oavsett vilken valuta som används. Både för folken i Grekland och i Sverige är den viktigaste uppgiften att säga nej till EUs reaktionära institutioner och träda ut ur EU.

Jan-Erik Gustafsson