EU visar sig från sin verkliga sida

I debatten om coronakrisen fokuseras mycket på strategier för att bromsa pandemin, men mycket sparsamt om de bakomliggande problemen och långsiktiga hållbara åtgärder. Den ohämmade skövlingen av jordens naturresurser är en av nyckelfaktorerna bakom coronapandemierna jämte de rika ländernas livsmedel, köttindustri och jordbrukspolitik. Med en jordbrukspolitik som gynnar stordrift och export baserat på sojabönor odlade i före detta regnskog tillsammans med omfattande antibiotikabetat foder.

På detta sätt med ohållbar jordbrukspolitik, handelsavtal, livsmedel- och köttindustri är EU och EU-politiken en del av bakgrundsförklaringen till coronapandemin.

EU-motståndarna – de hållbara globalisterna

Coronakrisen har visat vilka som är de verkliga globalisterna och inte bara tänker på sig själva. När världens fattiga länder ber om hjälp under coronakrisen – då stänger EU-länderna sina gränser och kapar andra länders beställda leveranser med sjukvårdsmaterial. EU inför exportförbud på sjukvårdsmaterial och respiratorer. De rika köper upp allt sjukvårdsmaterial som finns på världsmarknaden. Allt tal om solidaritet är som bortblåst och de rika länderna och EU visar sig från sin verkliga sida.

EU-stödet – plåster på såren

Coronapandemin har blottlagt många samhälleliga brister. Den klyfta som EMU-systemet har skapat genom värdeöverföringar från underskottsländer i syd till överskottsländer i nord har nu blivit en akut varböld. Hur ska de fattigare länderna i syd kunna starta upp sina ekonomier utan att hamna i den grekiska situationen?

Merkel och Macron har lanserat en fond på 500 miljarder euro för att med bidrag stötta länderna i syd med uppstart efter coronapandemin. Fonden ska finansieras genom EU-budgeten och därmed slipper man bråka med den tyska författningsdomstolen som förbjuder Tysklands deltagande i Europeiska Centralbankens utgivning av obligationer (eurobonds).

Detta kan verka storslaget och kanske dämpas den omedelbara kommande skulden och finanskrisen. Men det hjälper inte mot den underliggande problematiken där länder som hamnar i ofördelaktigt ekonomiskt utbyte inte kan reglera detta genom egna devalveringar. 500 miljarder euro kan verka mycket men utslaget över EU-budgetens sju år är inte så mycket mer än plåster på såren. Om detta kommer att i längden hindra en ökande EU-kritisk opinion i de fattigare EU-länderna återstår att se – men problemen med EU-politiken minskar inte.

Nej till EU-politiken! Nej till EU!

Text: Per Hernmar