Kampen om Brexit

I valet till EU-parlamentet 2014 var den EU-kritiska opinionen kraftig. Det konservativa EU-motståndarpartiet
United Kingdom Independence Party (UKIP) fick hela 27 procent av rösterna. David Cameron som lett en koalitionsregering med Liberaldemokraterna sedan 2010 utlyste ett nyval 2015. Ett av de viktigaste vallöftena var löftet om en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap. Genom detta vallöfte kunde Cameron stilla de EU-kritiska krafterna inom Tories samt hejda UKIP:s framgångar. I parlamentsvalet 2015 vann David Cameron en egen majoritet i parlamentet.
Cameron var nu tvungen att uppfylla sitt vallöfte om folkomröstning och började med att försöka förhandla om villkoren
för Storbritanniens EU-medlemskap. Han siktade in sig på att försöka försämra de sociala välfärdsförmånerna för invandrad arbetskraft från Östeuropa. EU vägrade men medgav några smärre eftergifter.
Vad han inte räknat med var den massiva uppslutningen från
arbetarklassen och landsorten – en av de viktigare orsakerna till
Brexit-segern i folkomröstningen i juni 2016. David Cameron
avgick efter förlusten och istället övertog en av hans ministrar
på remain/stanna-sidan; Theresa May. En av de viktigaste uppgifterna för den konservativa remain-anhängaren Theresa May
blev att leda Storbritanniens utträde ur EU. Brexit-anhängaren
David Davis blev Brexitminister. Sommaren 2018 avgick Brexit-ministern Davis som inte accepterade ´backstop´-lösningen
för Nordirland. Mays koalitionspartner UDP hade kunnat fälla
regeringen men satt kvar och har varit May trogen hela vägen.
EU och regeringen May har förhandlat fram ett avtal.
Trots omfattande pajkastning på förhandlingsrundornas avslutning har man enats om en avtalstext.
Den mest kontroversiella punkten är frågan om gränsen
mellan Nordirland och republiken Irland, den så kallade ´Backstop´. ´Backstop´ innebär att om EU och Storbritannien inte
blir eniga om hur gränsfrågan ska lösas under övergångsperioden så åker Storbritannien in i en tullunion med EU. Denna
tullunion kan endast sägas upp om båda parter är eniga. Brexitministern David Davis samt hans efterträdare avgick på grund
av denna punkt i avtalstexten sommaren 2018.
I ett flertal fall innebär EU:s och Mays avtal att EU:s regelverk fortsätter att fungera under den tvååriga övergångsperioden. Regeringen Mays målsättning är att efter övergångsperioden kunna ingå ett frihandelsavtal som ska styras av en
”regelbok” och en partssammansatt kommission som dock i de
fall EU-lagstiftning berörs ska kunna ”rådfråga” EU-domstolen. Klart är dock att den nationella självständigheten generellt
sett blir mindre i frihandelsområden som ytterst kontrolleras
av övernationella institutioner och regelverk till skillnad från
handelsavtal som till lika delar kontrolleras av de ingående
parterna/länderna. Dessa handelsavtal är ofta ingångna mellan
två nationer, bilaterala handelsavtal, men det förekommer även
multilaterala handelsavtal.
Theresa Mays och EU:s avtal ger därmed EU först möjligheten att kontrollera förhandlingsarbetet genom ´backstop´ samt
genom det slutliga målet med ett frihandelsavtal som ska styras
av en ”regelbok”.
Labour partiet stödde under folkomröstningskampanjen 2016 remain/stanna sidan. Men grupper inom fackföreningsrörelsen och Labour arbetade aktivt för Brexit bland
annat genom Lexit (Left Exit). Labour ledaren Jeremy Corbyn
förhöll sig själv mycket försiktig och tillbakahållen för att inte
stöta sig för mycket med de olika falangerna inom Labour. Efter
Brexitsegern i folkomröstningen 2016 har Labours linje varit:
• handelsavtal
• tullunion med EU men med brittiskt inflytande över
framtida handelsavtal
• öppen gräns mellan Nordirland och republiken Irland
• ny och stark relation till den inre marknaden
• fortsätta stora delar av samarbeten som utbildning
• rätt att bygga ut den nationella offentliga sektorn
• frihet från EU:s konkurrensregler
Detta är en betydligt mer ambitiös önskelista än vad Torypartiet och Theresa May står för. För delar av Tories Brexitanhängare hägrar möjligheten att kunna lägga sig lägre än EU:s
regelverk i många frågor som till exe
Men en sak är en ambitiös plan, något helt annat är vad EU
är berett att gå med på. David Cameron försökte omförhandla
villkoren för Storbritanniens EU-medlemskap. Den möjligheten
visade sig vara ytterst illusorisk med några smärre eftergifter
från EU:s sida. Något som definitivt inte räckte för att blidka
den stora Brexit-opinionen i Storbritannien och en annan viktig
faktor var UKIP.
UKIP är ett konservativt och libertarianskt* EU-motståndarparti som startades redan på 1990-talet. Under den allt mer
tilltagande opinionen mot EU kunde UKIP växa kraftigt genom
att kombinera EU-kritik med främlingsfientlighet. I valet till
Europaparlamentet 2014 fick UKIP 27 procent av de brittiska
rösterna. I parlamentsvalet 2015 blev UKIP det tredje största
partiet med 12.5 procent. Men på grund av det brittiska systemet med enmansvalkretsar lyckades partiet bara behålla ett av
sina två mandat. Något som påverkade UKIP:s snabba tillbakagång var fenomenet Jeremy Corbyn och den vänstersväng
hans ledarskap medförde för Labour. Därigenom kunde UKIP
inte driva någon socialkonservativ vänsterkritik och var i det
avseendet avväpnat. Men dess främlingsfientliga retorik passade
utmärkt i massmedias nyhetsvinkling och de fick ofta fronta
bilden av Brexit-kampanjen i internationell media.
Med EU:s uppdaterade grundfördrag, Lissabonfördraget, som godkändes 2007 infördes en utträdesparagraf, artikel
50. Där stadgas rätten att lämna EU och att förhandla under en
övergångsperiod på två år för att hitta en ny form av förhållande
till EU efter utträdet. I utträdesparagrafen finns möjlighet till
förlängd övergångsperiod liksom rätten att begära återinträde i
EU.
Det kan tyckas vara glasklart vad artikel 50 innebär men
verkligheten har visat att EU kunnat utnyttja sin position
maximalt i synnerhet i förhandlingar med en regering som
egentligen inte vill lämna EU-medlemskapet helt. EU har haft
två ambitioner; dels att förhindra fördelaktiga utträdes villkor
för att stävja eventuella engagerande åsikter, som skulle vilja
följa i Storbritanniens fotspår, samt säkra sin egen fördelaktiga
position i förbindelserna efter Storbritanniens utträde. Kanske tänker sig Bryssel att ett kommande frihandelsavtal med
Storbritannien skulle kunna tjäna som en modell för framtida
förhållanden med länder som inte får bli medlemmar i EU, men
som man skulle kunna snärja genom EU-fördelaktiga frihandelsavtal.
De långsiktiga effekterna av en framgångsrik Brexitprocess som leder till en fullständig självständighet för det före
detta EU-medlemslandet Storbritannien skulle kunna verka
inspirerande på andra länder och på opinionen i många länder.
Ett misslyckande för Brexit, med ett avtal som gynnar EU,
riskerar att medföra ett antal problematiska utvecklingsscenarier som till exempel;
• minskat förtroende för demokratiska institutioner och
den nationella politiken
• på kort sikt ett starkt bakslag för alla demokratiska
EU-motståndare
Men för högerpopulism och invandrarfientliga EU-motståndare
skulle detta kunna vara en gynnsam faktor som i Storbritannien
skulle kunna återge bland annat UKIP- initiativet både i EU-frågor och kanske utgöra en språngbräda för att göra entré i underhuset med den effekt vi sett i svensk politik där den traditionella
höger-vänster uppdelningen ersätts med en allians mellan höger
och extrem nationalism. Ett verkligt Brexit kommer däremot att
stärka det demokratiska systemet och ta ifrån högerpopulister
deras initiativ. Handelsavtal som ägs jämlikt av två länder betyder en bättre möjlighet till demokratisk och till rättvis handel.

Per Hernmar
*Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar frihet från
tvång och strävar efter att minimera staten och dess inflytande över
människors liv.