Konflikt … eller fred och klimatomställning?

Några veckor innan FN:s klimatmöte i Glasgow, COP 26, presenterade EU:s utrikesminister Josep Borrell EU:s nya kompass för utrikes- och säkerhetspolitik. Avsikten är att EU ska ta nya steg på sin väg mot ett ”globalt ledarskap”. Det ligger i linje med det ”strategiska partnerskapet” med Nato, där EU-länderna har lovat att öka sina militära rustningar till två procent av BNP. EU:s arbete med militärunionen Pesco, som ska kunna sjösättas 2025, pågår parallellt. Därför är EU:s nya kompass för utrikes- och säkerhetspolitik viktig.

Rapporten talar om ökad egen produktion av livsmedel, läkemedel, förnybar energi, fred och stabilitet, tillgång till viktiga råvaror och om att förbättra försvarskapaciteten. Syftet är dock inte primärt att minska unionens klimatavtryck utan att göra unionen mindre känslig för kriser och störningar – ett led i att få en starkare och säkrare plattform i arbetet med det ”globala ledarskapet”.

Trots alla regeringschefers brandtal om klimatkrisen på FN:s klimatkonferens i Glasgow så pekar alla siffror åt fel håll. Behoven av energi som gas, olja och kol ökar. Behoven av tillgång till råvaror som metaller, men även mat och livsmedel, ökar. Därmed också behoven av såväl transportleder som politisk stabilitet – och då är det ofta av mindre betydelse om regimerna är demokratiska.

En stormaktspolitik som strävar efter politisk och ekonomisk expansion riskerar att öka konfliktytor och instabilitet i världspolitiken. Minskat fotavtryck för de rika länderna, baserat på minskad energianvändning, ökad egen produktion av både livsmedel och industrivaror – ett aktivt och verkligt klimatarbete med målet att uppnå minskning till 2030 med minst 40 procent – och max ökning med 1,5 grader år 2050 kräver politik med helt annan inriktning

– Nej till EU:s strävan mot globalt ledarskap

– Ja till verklig klimatomställning

Text: Per Hernmar