Kina splittrar EU
När Sverige var ordförande i EU 2001 prioriterade Göran Persson och Carl Bildt östutvidgningen. Men det kan visa sig bli EU:s Armageddon.
Vid ett tal i slutet av augusti förra året i Paris i ett möte franska ambassadörer varnade den nu avpolletterade för dylikt tyske utrikesministern och socialdemokraten Sigmar Gabriel för Kinas försöka att ”dela upp Europa”. Med referens till ett multilateralt samarbetsavtal med 16 länder i östra och sydöstra Europa varande han för Kinas växande inflytande på EU-politiken. ”Om vi inte hittar en gemensam strategi gentemot Kina kommer Kina att dela upp Europa” menade han.
Gabriel sade att Kinas nys Sidenvägsinitiativ (New Silk Road) är ett ”omfattande geopolitiskt, kulturellt, ekonomiskt projekt och slutligen utan tvekan även en militär strategi”. Han uppmanade till och med Kina att sluta att samarbeta med länder i EUs periferi. ”EU måste driva en Europapolitik gentemot Kina utan att försöka splittra oss” precis som Kina kräver att Europa skall ha en Kinapolitik.
Gabriels uppseendeväckande uttalanden är kulmen på den ökade förbittring som Tyskland har uttryckt över de socio-ekonomiska relationer som länderna i östra och sydöstra Europa utvecklar med Kina. I mitten av augusti publicerade Friedrich-Naumann Foundation en kritisk analys till närmandet mellan Tjeckien och Kina, som hävdade att Kina alltmer ”ökar sitt inflytande i nyckelsektorer av Tjeckiens ekonomi och infrastruktur”.
Tyska Volkswagen med sitt tjeckiska dotterbolag Skoda dominera idag Tjeckiens ekonomi. Friedrich-Nauman Foundation ser nu att något lömskt är på gång med ”hemliga” investeringsarrangemang inom ramen för Kina-Tjeckien Investment Forum. Fonden är särskilt alarmerad över deltagandet av den private entreprenören Jaroslav Tvrdik, en tidigare medlem av det tjeckiska kommunistpartiet med ”nära förbindelser till kinesiska regeringen och Kinas kommunistiska parti”. Kina har också investerat i tjeckiska media, till exempel Médea Group och Empresa Media, som ofta ger utrymme för ”Kinas vän” presidenten Milos Zeman. Det kan noteras att Zeman var det enda västliga statsöverhuvud som deltog i den kinesiska militärparaden som firade den 70-åriga årsdagen över segern mot Japan.
Redan i slutet av 2015 noterade tysk affärspress att östeuropeiska länder börjat positionera sig för att dra nytta av de kinesiska investeringarna inom Sidenvägsprojektet. Startpunkten var redan det så kallade ”16+1” toppmötet i Serbien 2014 när 10 miljarder euro föreskrevs för infrastruktursatsningar från Balticum till Svarta havet. Bl.a. byggandet av en järnväg mellan Belgrad och Budapest liksom motorvägsprojekt i Montenegro och Makedonien. EU såg ”kritiskt” på dessa utvecklingsprojekt, eftersom de avtal som slöts mellan Kina och individuella EU-länder stred mot ”unionens gemensamma utrikespolitik”. Men experter i Bryssel omfattade inte denna analys om förhållandet mellan Kina och ”16+1 länderna utan det Europeiska Institutet för Asienstudier hävdade att ”det finns inte någon substans i denna relation… som går emot EU”.
I maj 2017 började den inflytelserika Financial Times liksom tyska affärskretsar oroa sig över Kinas växande ekonomiska aktiviteter i östra och sydöstra Europa, vilket hade välkomnats av många regeringar som motvikt mot tysk dominans. Enligt tidningen får Tjeckien tillsammans med Ungern en uppemot 40 procent av Kinas investeringar, något mer än Polen som får 20 procent. Ungern välkomnar särskilt kinesiska investeringar ”på det sätt Kinas uppfattas i dessa länder” enligt Financial Times. Tidningen rapporterade också att Serbien hade fått 2/3 av allt kapital från icke EU-länder. Men ekonomer tillstår att Kinas direktinvesteringar i EU-länder bara utgör åtta procent av denna typ av investeringar i Europa. ”Vi hoppas och tror att denna anmärkning om att Kina försöker splittra Europa inte representerar vad de flesta Europeiska folk tänker”, sade talespersonen.
Men växande åsiktsskillnader mellan östliga och västliga EU-politiker är tillräckligt för att ”resa frågor om EU kan tala med en röst”. Till exempel var EU oförmöget att anta ett uttalande om Kinas rättsliga nederlag över kontroll av öar i Sydkineiska sjön. Ungern och Grekland ville inte kritisera Kina. Grekland är också en stor mottagare av kinesiska investeringar.
Den kinesiska regeringen har i skarp ton tagit avstånd från Gabriels uttalanden. Den är ”chockerad över Gabriels anmärkningar” uttryckte en utrikestalesperson, som hoppades att Tyskland skulle klargöra vad ”en Europapolitik betydde” och om det finns en samsyn om ”ett Europa” bland EUs medlemsstater.
Efter Gabriels framträdande har också chefen för Kinas Europaavdelning, Cui Hongjian, inom Kinas Institut för internationella studier i skarpa ordalag kritiserat Tysklands ambitioner att dominera Europa. Det är inte ”ovanligt” på kontinenten att ”förebrå interna motstridigheter på externa faktorer” skrev Hongjian, även om det är förståeligt att Tyskland önskar att ”säkra sin dominerande status inom EU och inte sparar på några ansträngningar för att hävda den Europeiska enheten”. Om EU splittras kommer den existerande ”europeiska arbetsordningen med Tyskland i toppen av kedjan förmodligen att kollapsa. Det blir svårt att föreställa sig vad som då händer med den tyska ekonomin” skriver han.
Detta är anledningen till, menar Hongjian, att Tyskland betraktar den gemensamma marknaden och dess tillbehör som ”förbjudet område” för utomstående och är överdrivet vaksamma på samarbeten som mellan sexton länder i östra Europa och sydöstra Europa och Kina. Honjiang menar också att den instabilitet EU nu uppvisar beror på Tysklands ”kraftfulla antiinflationspolitik i ett skuldsatt Europa”. Tyskland har i ökad grad framkallat missnöje och fördjupat gapet mellan norra och södra Europa.
Om Tyskland undandrar sig ansvar och behandlar motsättningar efter egen vilja kan det inte kvalificera för ett europeiskt ledarskap, som det så gärna aktivt söker, skriver Cui Hongjing.
Jan-Erik Gustafsson
