Ylva Johansson sade nej till EUs arbetsmarknadsmyndighet ELA.

TT rapporterar att anti-strejkministern Ylva Johansson (s) tvingades säga nej till skapandet av den Europeiska arbetsmyndigheten (ELA), när EUs arbetsmarknadsministrar träffades 6 december. Men det satt hårt inne. Johansson var för att Sverige skulle säga ja till arbetsvillkorsdirektivet, men en majoritet i EU-nämnden sade nej till direktivet veckan tidigare. Bara Ungern och Sverige röstade emot. ”Det finns en risk för att etablerandet av myndigheten kommer att öka den administrativa bördan utan att ge en betydande inverkan, så Sverige kan inte stödja förslaget”, motiverade Johansson.

Det var bra att Johansson tvingades säga nej för varför skall EU skapa myndigheter som är överordnade svenska myndigheter? Det är att avstå myndighetskompetens och suveränitet till det överstatliga EU. Redan inför folkomröstningen garanterade den svenska EU-eliten att arbetsmarknadspolitiken och den svenska modellen absolut inte skulle påverkas av ett EU-medlemskapet – en lögn som hade blivit alltmer uppenbar om Sverige sagt ja till ytterligare ett direktiv. Om ELA går igenom i EUs fortsatta beslutsprocess kommer myndigheten att vara etablerad 2019  med 140 anställda och en budget på 50 miljoner euro.

Norge som har ett EES-avtal med EU berörs också av arbetsvillkorsdirektivet som innefattar ELA. Men i Norge har det förts en långt mer kritisk diskussion om ELA inom arbetarrörelsen än i Sverige, och norskt LO-folk har varslat att regeringen måste lägga ett veto mot ELA om det skulle bli nödvändigt.

Inför ministerrådsmötet 6 december försökte EUs arbetsmarknadsministrar tona ned kritiken som kommit mot förslaget genom att hävda att det flesta av ELAs aktiviteter är frivilliga. Men talet om frivillighet är bedrägligt. För samtidigt betonas att medlemsstaterna skall försäkra sig om att de koordinerar och handhar ”relevant” EU-lagstiftning över landgränserna. Detta betyder tillrättaläggning och samkörda och gemensamma inspektioner. Ställer ett medlemsland inte upp på detta kan man komma i dålig belysning och till exempel bryta mot Lissabonsfördragets artikel 145 (FEUF), som anbefaller en samordning och anpassning av EUs sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik.

Att det inte hittills blivit någon kritisk diskussion i Sverige är inte så konstigt för LO, TCO och Saco ställde alla utan reservationer upp på Jean-Claude Junkers och Stefan Löfven sociala toppmöte i Göteborg. I Europahuset  (EU-parlamentets kontor i Stockholm) 16 november var det ett ”hyllningsmöte” på årsdagen efter det  sociala toppmötet. I mötet deltog Maria Joao Rodrigues, en portugisisk EU-parlamentariker som är parlamentets rapportör för den sociala pelaren och det nu aktuella arbetsvillkorsdirektivet. Hon berömde toppmötet i Göteborg och öste beröm över den svenska regeringen och den svenska modellen, som är en förebild i EU!

Joao Rodrigues betonade att EUs arbetsmarknad behöver flexibilitet, och menade att sociala standarder och ekonomisk utveckling går hand i hand. På min fråga vad detta har betytt för Grekland svarade hon utan närmare förklaring att Grekland var ett avskräckande exempel med kollapsad arbetsmarknad och ekonomi, och framhöll istället sitt hemlands regering i Portugal som ett optimistiskt exempel på att en vänsterinspirerad regering något kunnat lätta på EUs fördragsstadgade åtstramningspolitik.

Anti-strejkministern Ylva Johansson var också där och sa ”att hot mot den sociala modellen är också ett hot mot EU som en idé. Det är hög tid att göra framsteg i perspektivet av en växande extremism”. Hon var lyckligt över antagandet av den sociala pelaren. ” Alla medlemsstater var i Göteborg. Den sociala pelaren är mycket viktig för ’stakeholders’ (berörda parter) och de nationella parlamenten. Men pelaren måste bli ett skarpt verktyg”.

Senare om arbetsvillkorsdirektivet sade hon: ” Vi måste mäta framgången med bättre och bättre arbetsvillkor, en konvergens uppåt. Det finns många europeiska modeller. Den svenska baseras på kollektivavtal. Problemet  med arbetsvillkorsdirektivet är de sociala partner som inte tar ansvar, se artikel 12 i direktivet (… lämna utrymme för de sociala parterna att göra uppgörelser). Det är viktigt att göra framsteg på den nationella nivån, annars kommer kommissionen att ta över. Det måste bli tryck på medlemsstaterna att agera. Den sociala pelaren måste bli skarp”.

Lite senare sa Johansson att det var svårt att hantera ett direktiv, som är indirekt till skillnad för en EU-förordning som är direkt. Detta vände sig Joao Rodrigues mot, som tyckte ett direktiv var bättre än en reglering, och tillade att den ”europeiska semestern” kommer att hjälpa till att genomföra direktivet. Johansson höll då med om att den europeiska semestern med dess ”social scoreboard” skulle kunna minska gapet i arbetsvillkor mellan medlemsländerna och leda till att framgång kunde mätas. Hon tillade att ”en högre nivå av socialt skydd och arbetsvillkor är mycket viktigt, och artikel 12 vill ge utrymme för de sociala partnerna att göra uppgörelser”.

Joao Roddrigues avslutade med att säga att ”sociala investeringar kommer att ge ett extra värde i nationella frågor” och EU-förespråkaren Johansson avslutade med att ”EU är inte problemet, det är en del av lösningen”.

Men det tycktes som Johansson kände sig något obekväm med att sälja ut den svenska modellen via ett direktiv, det finns ju en uppenbar risk att direktivet sänker den svenska sociala standarden. Men ännu värre om det varit en EU-förordning. Då gäller den direkt mot medlemsstaterna. Det är också uppenbart att både Johansson och Joao Rodrigues tror att ett överstatligt direktiv skall ge bättre förtroende hos medborgarna för en union i kris.

Noterbart är att Stefan Koskinen från Svenskt Näringsliv blankt avvisade arbetsvillkorsdirektivet som ett intrång i den svenska modellen, men att LO-representanten höll ungefär samma tvetydiga linje som Johansson. Med ministerrådets beslut som grund fortsätter nu processen efter årsskiftet med en sista förhandlingsrunda i EU-parlamentet.

Jan-Erik Gustafsson