Ledare: Russofobi, i stället för att lösa inhemska problem
Det är en välkänd gammal härskarteknik att söka enighet i en stat, ett land, genom att peka ut en extern fiende eller hot. Med västländernas fördjupade ekonomiska kris sedan 2008 pekas Ryssland dagligen ut som en ondskefull makt.
Men russofobin, det vill säga fientlig inställning eller rädsla för Ryssland och skylla allt på Ryssland, är ett tomt försök att vända bort befolkningarna i USA och EU från alltmer utmanande interna och institutionella problem. Den dominerande ”officiella” berättelsen från USA och EU är att det ”elaka” Ryssland ”sår splittring; eroderar demokratiska institutioner”och ”underminerar allmänhetens tilltro” vad avser politikens styrning och trovärdigheten hos etablerade partier och nyhetsmedia.
Patetiskt nog har den västerländska politiska klassen indoktrinerats i tron att det ”avsides Ryssland” är ute efter att ”kollapsa” västliga demokratier genom ”beväpnad desinformation” och sprida ”falska nyheter” via ryska media som Russia Today(RT) och Sputnik. I nästan totalitär anda får det inte finnas någon avvikande mening i mediavärlden.
Storbritanniens premiärminister Theresa May anklagar Moskva för att ”så splittring”; Nederländska underrättelsetjänsten hävdar att Ryssland destabiliserade det amerikanska presidentvalet; EU:s kommissionär för säkerheten, Julian King, smädar ryska nyhetsmedia som av ”Kremlin orkestrerad desinformation” för att destabilisera de 28 medlemsländerna; CIA-chefen Mike Pompley varnar Ryssland för att intensifiera ansträngningarna att påverka det amerikanska mellanårsvalet.
Det svenska politiker- militär- och mediaetablissemanget följer med i kören. Sedan den av USA och EU understödda fascistanstrukna kuppen i Ukraina 2014 bygger numera Sverige utrikes- och säkerhetspolitik på hotet från ett alltmer aggressivt Ryssland, vilket till och med är inskrivet i regeringens utrikesdeklaration. Ryssland påstås ansvarigt för aggression mot Ukraina, men inget sägs om EU:s associationsavtal med Ukraina som utlöste krisen på Maidan i februari 2014, som mer eller mindre gjort Ukraina till ett EU-protektorat.
I julveckan presenterades Försvarsberedningens utredning om totalförsvaret. Med hänvisning till hotet från Ryssland skall nu varje hushåll vara skyldigt att ha förnödenheter, energikällor, vatten och kontanter i hemmet för en vecka i händelse av krisläge. Ministrar i regeringen
varnar för att Ryssland kan komma påverka valrörelsen i år, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har i uppdrag att kartlägga ryska desinformationsaktiviteter.
Det talas nu om nationella mot-strategier mot ryska så kallade påverkansoperationer. Detta kan tolkas som en kylig plädering för en likriktning liktydigt med att i en polisstat varje form avvikelse eller kritik är ett ”tankebrott”. Det är emellertid ett sådant anti-demokratiskt och paranoidiskt tänkande av den västliga eliten, hjälpt och underblåst av ett tjänstvilligt media, som tar död på demokratin inifrån och inte någon förmodad utländsk fiende. System för politisk styrning, politiker av alla sorter och institutioner som etablerade media och underrättelsetjänster misstros eller till och med föraktas av allmänheten. Enligt Mediebarometern har allmänheten minst tilltro till riksdagspartier och EU-kommissionen bland alla viktiga samhällsinstitutioner. Den västliga allmänhetens ökande misstro mot regeringar, politiker och media härstammar också från den alltmer groteska klyftan i social ojämlikhet och fattigdom, som växt fram från ett slaviskt tillämpande av en nyliberal åtstramningspolitik, en grundlagsfäst politik inskriven i EU:s Lissabonfördrag, som ger litet
utrymme för nationellt beslutsfattande.
Russofobi är ett försök att göra Ryssland till syndabock för inhemska alltmer kroniska demokratiska tillkortakommanden och problem, som ägs av regeringarna själva, samtidigt som dessa regeringar systematiskt våldför sig på internationell lag genom kriminella krig och undanflykter för att åstadkomma regimförändringar i till exempel östra Europa och Mellersta Östern.
