Ukraina och inringningen av Ryssland
Svenska Dagbladet publicerar den 15 juli en kort TT-notis och nödgas konstatera: ”Som om inbördeskrig och tom statskassa inte vore nog: Den pressade regeringen i Kiev tvingas efter en dödlig sammanstötning i västra Ukraina att ta itu med svåra motsättningar i sin egen maktbas”.
Vad som åsyftas är en sammanstötning mellan milis från den fascistiska och ultranationalistiska Högra sektorn, den kanske viktigaste högermilisen som Poroshenko-regimen gjort sig fullständigt beroende av för krigföringen i Östra Ukraina, och regimens egen polis och säkerhetsvakter. I notisen beskrivs Högra sektorn som ”patrioter” som hjälpte regeringen till makten i Majdan-upproret i februari 2014.
Dessutom antyder notisen att Ukraina är under stark press från det internationella finanskapitalet, särskilt IMF. Faktum är att Ukrainas ekonomi knappast är bättre än Greklands. Den 30 juni kunde Sveriges Radio rapportera att BNP väntas minska med 10 procent i år, och att IMF förbereder ett nödhjälpslån på 40 miljarder dollar. Som villkor för detta lån, skriver Svenska Dagbladet 28 augusti, har Ukraina erhållit en skuldnedskrivning på 15 miljarder dollar samt fått förlängda löptider för obligationslån. Även Sverige och EU bidrar med lån till nödhjälpspaket.
Vad som inte är möjligt att göra i Grekland, det vill säga en nedskrivning av skulden mm, är däremot möjligt i Ukraina.
Väst befolkningar är utsatta för ett fullständigt snedvridet informationsutbud om Ukrainakonflikten, som för det mesta utgår från New York Times och Washington Post tendensiösa journalister, som sedan kritiklöst upprepas av Peter Wolodarski i Dagens Nyheter. Dessa skriverier anstränger sig inte ens att sätta in konflikten i ett bredare perspektiv. I stället anklagas enligt ett numera känt mönster Vladimir Putin för all ondska som har drabbat Ukraina och mer därutöver. Därmed görs konflikten inte begriplig för läsarna.
Men nu har det kommit en bok, som om den kommer att läsas, förtjänstfullt motsäger denna verklighetsbeskrivning. De amerikanska författarna Natylie Baldwin och Kermit Heartsong har författat en väldokumenterad och välskriven bok Ukraine: Zbig’s Grand Chessboard and How the West was Checkmated. De konstaterar att upp till 55 procent av USAs federala budget går till det militär-industriella komplexet, med endast tre procent används för internationell diplomati. Som jämförelse avsätts i Ryssland 20 procent till för militärrelaterade verksamheter. USA har upp till 1000 militära baser över hela jordklotet, men Ryssland har mindre än en full hand. Dessutom finns det 17 000 nukleära bomber i världen och USA och Ryssland har 16 000 av dem. Det är i första hand ett aggressivt USA med dess för det mesta lojale följeslagare, Europeiska unionen, som hotar världsfreden utan att befolkningarna i väst förstår hur och varför. Detta är det viktigaste argumentet för läsa boken.
Boken är uppdelad i två hälfter som ger en tydlig helhetsbild. Den första delen sätter in Sovjetunionens upplösningen och framväxten av ett aggressivt NATO som expanderar österut i ett större sammanhang, vilket är nödvändigt för att kunna förstå vad som nu pågår i Ukraina. Det irrationella hatet mot Ryssland bland den amerikanska politiska eliten beskrivs. Nestorn bland dessa Rysslandshatare är Zbigniev Brzezinski, som skrev boken The Grand Chessboard (1997). Tillsammans med David Rockefeller etablerade han den Trilaterala kommissionen 1973. Han var nationell säkerhetsrådgivare till Carteradministrationen. Brzezinkski har också påverkat den nuvarande amerikanske utrikesministern John Kerry och Barak Obama, då han fungerade som säkerhetsrådgivare i John Kerrys presidentkampanj 2004 och i Obamas 2008.
Brzezinkis allmänna tes är att staterna i Eurasien är viktig för USAs globala maktambitioner och att det är nödvändigt att formulera en handlingspolicy som lägger dem under USAs hegemoniska kontroll.
Parallellt med Brzesinski växte nykonservativa politiker sig starka till en maktbas som de behållit fram till idag. En viktig person bland dessa är Paul Wolfowtiz som skrev en guide för försvarsplanering 1994 -1999, när han jobbade i Bush I administration. Denna guide är också känd som Paul Wolfowtiz Doctrine. I ett avsnitt i guiden (Section 1.B) som citeras i boken, står det bland annat: ”Vårt första mål är att förhindra återuppkomsten av en ny rival, antingen på territoriet av tidigare Sovjetunionen eller någon annanstans, som kan utgör ett hot av samma storleksordning som Sovjetunionen…Slutligen, måste vi upprätthålla mekanismer för att avskräcka eventuella medtävlare att aspirera på en större regional och global roll”.
Var och en som inte har skygglappar för ögonen ser hur USA har tillämpat och tillämpar den här doktrinen i Afghanistan, Irak, Libyen, på Balkan, olika ”färgrevolutioner” och nu senast i Syrien och Ukraina.
Boken behandlar även hur USA med doktrinen som grund försökt förändra internationell rätt så att ”regimförändring” (R2P) legaliseras som försvar för vad som i allmänna termer kallas de västliga värdena. Den globala utbyggnaden av NATO och EUs följsamhet till den amerikanska hegemonin är en del av denna process. På NATO-toppmötet 2006 införlivades EUs säkerhetsstrategi (EU´s Security Strategy) i NATO med tonvikten på att säkerställa energiresurser med målet att ”samförvalta resurser i EUs periferi från Norra Afrika till Kaukasus”.
Den andra delen av boken är en detaljerad genomgång av vad som hänt i Ukraina sedan den första ukrainska färgrevolutionen 2004. Delen inleds med en utmärkt analys av hur olika USA-administrationer har vidareutvecklat begreppet ”färgrevolution” som ett stöd för virtuell krigföring bland annat genom en manual av RAND Corporation (som Carl Bildt är engagerad i) baserat på en ursprunglig studie av samhällsvetaren Gene Sharp, ”Making Europe Unconquerable. A Civilian – Based Deterrance and Defence System” publicerad 1983.
Därefter berättas om den första orangea revolutionen i Ukraina 2004, om den rosa revolutionen i Georgien 2003, och slutligen med en detaljerad kronologi om den andra orangea revolutionen i Ukraina. Det är otroligt hur mycket av detta som undanhållits en västlig publik. Vi får veta om hur västliga ledare möttes flera gånger under 2012 och 2013 för att avgöra Ukrainas framtida öde. Nynazister från Ukraina sändes till Polen för att träna inför en kupp. Diverse civila organisationer (så kallade NGOs) organiserade träning för en kupp utanför USAs ambassad. Den 24 november 2013, tre dagar efter att Ukraina sagt nej till en IMF-uppgörelse, och vägrat försämra sina relationer med Ryssland, började protestanter drabba samman med polis i Kiev. Dessa ledde slutligen till regimförändring på Maidantorget i mitten av februari 2014, då den lagligt tillsatte presidenten Yanukovych bokstavligen jagades bort från makten.
Läser man boken kan det inte längre förnekas att USA låg bakom kuppen, ledd av USAs biträdande statssekreterare Victoria Nuland, som till och med handplockade de nya ledarna. Betecknande är att USA omedelbart förklarade den nya regeringen för legitim.
Boken behandlar därefter grundligt hur USA, EU och NATO och deras media har försökt rättfärdiga kuppen som svar på rysk aggression, vare sig det gäller krypskyttarna på Maidantorget, införlivandet av Krim i Ryssland, inbördeskriget i Östra Ukraina eller nedskjutningen av MH17.
Till exempel har ansvaret för nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 den 17 juli förra året helt lagts på Ryssland, men utan några som helst bevis. Bara timmar efter nedskjutningen lade den nu demokratiske presidentkandidaten Hillary Clinton ansvaret på Putin. Men de enda bevis som USA hittills har hävdat är genom talespersonen Marie Harfs som hänvisar till att ”Vi har sett videos på sociala media” som har visar ”överväldigande bevis”, som ”backas upp av en mängd information”, och att denna information är av ”sunt förnuft”. Dessa magra bevis är naturligtvis ett underkännande av den egna underrättelseverksamheten. Den 22 juli år har 17 officiella personer med anknytning till den amerikanska underättelseverksamheten, bland dem visselblåsaren Daniel Ellsberg, i ett öppet brev till Barack Obama begärt alla bevis offentliggörs. Ryssland krävde i en skrivelse 21 juli till FNs säkerhetsråd och International Civic Aviation Organisation att USA skall släppa på den underrättelseinformation man sitter på bland annat till den sakta arbetande nederländska haverikommissionen med representanter från Nederländerna, Ukraina, Australien och Belgien.
Det är naturligtvis viktigt att ansvaret för flygkatastrofen utreds på ett internationellt rättssäkert sätt, då nedskjutningen blev utlösaren för sanktionspolitiken mot Ryssland.
Boken avslutas med att sanktionerna kan ha försatt USA och Väst i schack matt tillstånd. Sanktionerna har inneburit en stimulans för att utveckla den inhemska produktionen. Ryssland är inte så isolerat som media vill berätta, utan arbetar allt mer med BRICS-länder och inom ramen för Shanghai Cooperation Organization och för att använda andra betalningsmedel än dollarn. Befolkningen i Ukraina betalar ett högt pris för konflikten, och EU lider av minskad gastillförsel från Ryssland och ryska motsanktioner inom framförallt jordbruksområdet.
Jan-Erik Gustafsson