Coronapandemin och Brexit

Storbritannien har juridiskt lämnat EU. Under en övergångstid fram till den 31/12 2020 gäller fortfarande EU-lagar – både stiftade och tillkommande – för Storbritannien, liksom EU-domstolens domslut. Dock har Storbritannien ingen röst i EU:s lagstiftningsprocess. Det i sig är naturligtvis odemokratiskt. Kravet kommer från EU, och visar väl dess brist på demokratisk hyfs.

Ur brittisk synpunkt har det bedömts som uthärdligt, då det är tidsbegränsat. Övergångstiden ska användas för att förhandla fram ett avtal om framtida handelsregler, bland annat. En eventuell förlängning av övergångstiden måste beslutas i juni och kan bara göras på brittisk begäran.

I de förhandlingar som inletts, har EU-sidan krävt bland annat:

• ett så kallat ”level playing field”, här innebärande att Storbritannien ska acceptera EU:s lagstiftning och att EU-domstolen ska avgöra eventuella oenigheter.
• så kallat ”dynamic alignment”, här innebärande att detta ska gälla också framåt.
• Att EU:s CFP (Common Fisheries Policy) ska fortsätta, innebärande att EU fortsätter rovfiska i brittiskt territorialvatten.Kraven är naturligtvis ofattbart arroganta och orimliga: De behandlar Storbritannien som en underställd slavstat. De ger sämre villkor än vad medlemmar har. De ger sämre villkor än andra suveräna stater fått med EU. Och de är oförenliga med grundläggande principer för umgänget mellan suveräna stater och med demokrati. De har också avvisats som orimliga av Storbritannien, vilket fått EU (!) att klaga på att Storbritannien inte kompromissar.

Nu är EU mitt i en ytterst svår existentiell, juridisk, ekonomisk och psykologisk kris, på gränsen till att bryta samman och upplösas. Man behöver desperat Storbritanniens pengar, exportmöjligheten till, medlemsavgiften från, och de stora summor som kommer att fordras från nettobidragsgivare som Storbritannien för att rädda EU.

I det här läget förvånar det inte att EU:s chefsförhandlare, Michel Barnier, väckt tanken att förlänga förhandlingstiden, med hänvisning till coronapandemin. Detta stöds av spridda, men centralt placerade Brexit-motståndare i Storbritannien. (Även om Boris Johnssons stora valseger och EU:s uppenbara djupa kris dämpat dem: De flesta slängdes ut ur parlamentet av folket, andra känner vindtrycket från regeringsmajoriteten – och Labour och Liberaldemokraterna är fortfarande i djup kris.)

Storbritannien har avvisat tanken. Det är högst begripligt:

• EU har haft fyra år på sig för detta; dubbla den tid paragraf 50 (utträdesparagrafen) förutsatte.

• Förlängningens syfte är att försöka negera utträdet.

• Vid en förlängning skulle Storbritannien behöva fortsätta att betala (den nya, avsevärt högre) medlemsavgiften.

• Man skulle dras in i den kommande EU-vida ekonomiska härdsmältan. Det blir hundratals miljarder pund.

• Det skulle omöjliggöra förhandlingar med den dynamiska delen av världen. (Tillåts inte i EU)

Det finns inget skäl att förlänga, och tusen att lämna övergångstiden – så fort det går.

Men Sverige är fast i smeten. Vi får betala, och vi dras med ned i strömvirveln. Swexit snarast!

Text: Bengt Åke Berg