Fästning Europa på frammarsch
EU:s nya strategi att bedriva flyktingpolitik på bottennivå bidrar till en mycket svår situation för människor på flykt undan krig och politisk förföljelse. På Balkan hänvisas människor till enkla tältläger där de mest basala nödvändigheterna saknas och i Grekland skickas de helt enkelt tillbaka till Turkiet fast det inte anses som ett säkert land att återsända flyktingar till.
EU-ländernas policy att skylla ländernas ekonomiska problem på invandringen har bidragit till besluten att stärka det som kallats för fästning Europa med gränspatrullbyrån Frontex som verktyg. EU har länge haft en gemensam yttre gränspolitik med höga murar utåt. Förbud för medborgare i icke-EU-länder att resa in utan visum infördes tidigt.
För att styra vilka som ska få tillstånd att komma in och stoppa alla andra kompletteras visumtvånget numera av många andra åtgärder. En del är administrativa, som vilka id-handlingar som godkänns och transportöransvar (böter för flygbolag som tar med personer utan giltiga handlingar). Men andra åtgärder är brutala: verkliga murar med taggtråd och rakblad, vallgravar, elektronisk utrustning, polis och militär till lands och till sjöss.
Parallellt med att gränspolitiken har etablerats har EU-länderna försökt skapa ett gemensamt system för asylsökandes rättigheter. Det finns en förordning som är gemensam för alla EU-länder: Dublinkonventionen. Konventionen innehåller bestämmelser om att den som söker asyl ska få ansökan prövad i det land som är ansvarigt för att ha släppt in personen – och ingen annanstans.
Även detta regelverk, Dublinförordningen, har en framsida; varje asylsökande har rätt att få sin sak prövad. Men baksidan, att det måste ske i det land som man fått visum av eller först rest in i, har tagit överhanden. Många asylsökande snurrar runt inom EU utan skydd och utan att lyckas ta sig till ett EU-land som skulle ge dem en rättssäker asylprövning eller till det EU-land där nära och kära finns. De flesta hamnar i EU:s gränsländer med mottagande på bottennivå.
Ett av de främsta exemplen på EU:s nya flyktingpolitik är Turkietavtalet. Det ingicks den 18 september 2016 mellan EU och Turkiet efter att flyktingströmmarna från framför allt det krigsdrabbade Syrien över Grekland ökat kraftigt. Avtalet går ut på att Turkiet hindrar människor från att ta sig över havet till de grekiska öarna för att söka asyl. De som ändå lyckas ska föras tillbaka till Turkiet. I utbyte får den turkiska staten pengar samt utsikter till bättre relationer med EU, däribland visumfrihet.
Landet kan enligt Amnesty International omöjligt betraktas som ett så kallat säkert tredje land, till vilket avvisningar av flyktingar kan ske. Den flyktingstatus som Turkiet ger skyddsbehövande är villkorad och full av hål: Flyktingar avvisas till direkt farliga länder, till exempel Syrien, om de anses utgöra ett hot mot Turkiet, bedömt med hjälp av ovan nämnda och andra gummiparagrafer.
De asylsökande som på grund av rättsliga hinder och andra skäl inte kan sändas tillbaka till Turkiet bor i fängelseliknande läger på de grekiska öarna. Förhållandena i lägren är avsiktligt dåliga för att avskräcka flyktingar från att komma över havet och söka asyl.
Politikerna och tjänstemännen i EU säger sig värna om Dublinkonventionen, men frågan är om inte unionens nuvarande gränspolitik i stället undergräver asylrätten? EU diskuterar sedan flera år en förändring av Dublinförordningen men länderna har inte lyckats komma överens om en lösning.
Medan EU:s institutioner i Bryssel tvistar om ett rättvisare system med en jämnare fördelning av asylsökande mellan länderna, ett krav där Sverige har varit speciellt tydligt, så finns det enligt den Brysselbaserade flyktingrättsorganisationen ECRE (European Council on Refugees and Exiles) tydliga tecken på att EU samtidigt skärper sin flyktingpolitik vid gränserna, både på Medelhavet och österut. Att man utsett en representant från det flyktingfientliga Ungern, Oliver Varheley, till kommissionär för området grannskap och utvidgning gör inte situationen mindre komplicerad.
Frontex har på senare tid genom mellanstatliga avtal utökat sin verksamhet i de till Grekland angränsande Balkanländerna, där Frontextjänstemän enligt ECRE i dag tagit över delar av gränsbevakningen i länder som Serbien, Montenegro och Albanien i syfte att skydda EU:s gränser. Tjänstemännen har rättslig immunitet i länderna där de verkar, vilket väcker frågor av rättsstatlig karaktär och situationen har lett till att många människor lämnats i sticket i primitiva läger utan att ens få sina mest basala behov tillfredsställda.
Den här utvecklingen visar enligt ECRE att EU i dag förefaller att vilja lägga vikten vid skyddet av unionens gränser och förvaring av människor snarare än skydd och integration av asylsökande flyktingar.
Kort sagt, ju färre som kommer in i unionen, desto enklare blir det att hantera frågan om vem som ska få asyl. Men det sker till ett högt pris, inte minst för skyddsbehövande flyktingar och frågan är om det är den här sortens politik vi vill bedriva i EU:s namn.
Text: Marie Ericsson
Bild: Robert Nyberg
Läs även EU:s handels- och jordbrukspolitik tvingar människor på flykt
