Tjugo år utan euron
Sverige har klarat sig utmärkt bra med en egen nationell valuta – tvärt emot vad EMU-förespråkarna sa vid folkomröstningen 2003. De hade fullständigt fel. När kronans värde nu faller och räntan höjs kommer argumenten för euroanslutning tätt. Nu påstår man att kronan är en liten skräpvaluta medans euron framställs som en evigt trygg hamn. Men den bilden är inte sann.
Euron är, precis som dollarn, eller kronan, en fiatvaluta, det vill säga en valuta som i grunden vilar på förtroende. Fördelen för Sverige med en egen valuta är att dess värde kan anpassa sig till våra nationella förhållanden. Det viktiga är inte om valutans värde är högt eller lågt utan att den har rätt värde.
EMU-området är inget optimalt valutaområde utan ett område med väldigt disparata ekonomier med överskottsekonomier i nord och underskottsekonomier i syd. Här finns en institutionell dysfunktion med förbud för underskott men inget förbud mot överskott. I detta dysfunktionella valutaområde som euron utgör kan underskottsländer inte devalvera bort de obalanser som systemet bidrar till att skapa. Underskottsländer tvingas därför till interndevalvering, det vill säga nedskärningar och lönesänkningar med mera.
Om ett lands banker krisar, och Sverige är med i den obligatoriska EU/EMU:s bankunion, så bestämmer bankunionen vilka banker som kan räddas och hur det ska gå till. Här kommer de stora ländernas uppfattning att vara utslagsgivande. Skulle däremot någon av de stora ländernas banker krisa så innebär medlemskap i EU/EMU:s bankunion att unionens alla medborgare måste bidra till att täcka kostnaderna.
Medlemskap i EMU innebär en valutapolitisk tvångströja. Den dagen Sverige har stora problem kan vi inte åtgärda dem på egen hand. Men om något stort land får problem blir risken extra stor att vi som liten nation dras med och tvingas vara med och betala.
Nej till EMU och euron!
Ja till kronan!
Text: Per Hernmar
