Den svenska kollektivavtalsmodellen hotas av minimilöner

Inför folkomröstningen om EU 1994 bedyrade de politiska partierna och fackföreningsrörelsens ledningar att ett medlemskap inte på något sätt skulle påverka arbetsrätt och den nordiska kollektivavtalsmodellen. Sedan dess har vi fått utstationeringsdirektiv och Lex Laval, som har lett till okontrollerad arbetskraftsinvandring och lönedumpning, vilket medfört omfattande lönedumpning och usel arbetsmiljö inte minst inom byggnads- och transportbranscherna.

För cirka två år sedan tog statsminister Stefan Löfven och dåvarande kommissionsordförande Jean Claude Junker initiativ till det sociala toppmötet i Göteborg i vilket de fackliga centralorganisationerna deltog för att som det sades informera om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Mötet resulterade i ett 20-tal konkreta förslag på arbetsmarknads- och socialförsäkringsområdet, som Stefan Löfven försäkrade inte skulle leda till lagstiftning eller direktiv från EU:s sida.

Sedan dess har EU:s överstatliga arbetsmarknadsmyndighet, ELA, som ska underlätta den fria rörligheten i unionen, invigts i oktober 2019. Detta trots att en majoritet i EU-nämnden sade nej till arbetsvillkorsdirektivet och körde över dåvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson.

Inför att den nya EU-kommissionen med Ursula von der Leyen, och nu med Ylva Johansson som migrationskommissionär, skulle få ja i EU-parlamentet lovade von der Leyen för att bli vald till EU-kommissionens ordförande att kämpa för minimilöner inom EU. Det var ett löfte som tilltalade främst socialdemokrater, men också vänsterpartister, gröna och liberaler i hela unionen. I mitten av januari har EU-kommissionen nu presenterat ett första initiativ till överstatliga minimilöner. EU:s arbetsmarknadsminister Nicolas Schmit har motiverat att ett EU-ramverk för minimilöner behövs för att avvärja en mycket destruktiv kapplöpning till botten för priset på arbetskraften, men tycks inte förstå att det är EU:s nyliberala åtstramningspolitik som allt mer leder till generaliserad lönedumpning.

Det är något av upp och nedvända världen, när det nu främst är företrädare för borgerliga politiker och arbetsgivarorganisationer som försvarar den svenska kollektivavtalsmodellen. EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani (c) säger upprört till Svenska Dagbladet ”lönebildning och medlemsländernas rättstraditioner skall avgöras på hemmaplan, och inte av Bryssels byråkrater”.

Två företrädare för arbetsgivarorganisationen Almega skriver i Svenska Dagbladet 13 januari ”med en utökad europeisk inblandning i arbetsmarknadsfrågor kommer vi att få en situation där kollektivavtalen kan överprövas av EU-domstolen” och ”i och med att inte alla företag och anställda omfattas av kollektivavtal är risken överhängande att en rättslig prövning leder till att domstolen konstaterar att den svenska modellen inte är tillräcklig just för att inte alla omfattas av den. Följden blir krav på nationell lagstiftning”.

Almegaskribenterna skriver också att arbetsgivare och de centrala facken har stiftat ett Arbetsmarknadens EU-råd för att skydda den svenska modellen från EU-inblandning. Avgående LO-ordföranden Karl-Petter Thorvaldsson säger till Europaportalen att oron är stor i nordiska fackföreningsrörelsen över initiativet till minimilöner, och hoppas på att det inte blir några lagförslag. Men den större frågan är hur Stefan Löfven, Ylva Johansson och socialdemokratiska politiker kommer att agera om ett lagstiftningsdirektiv läggs på bordet.

Text: Jan-Erik Gustafsson