EU:s konkurrenslagstiftning hotar kvinnojourerna

I Sverige finns uppemot 200 kvinnojourer. Årligen misshandlas tiotusentals kvinnor av sin partner. Den totala kostnaden för detta beräknas uppgå till nästan 40 miljarder kronor per år. Kvinnojourerna i Sverige har gått i spetsen för kampen mot mäns våld mot kvinnor och samlat ett stort kunskapskapital om hur våldsutsatta kvinnor och barn bemötts och bemöts. Denna kunskap har byggts upp under 40 år.

Men nu börjar EU:s konkurrenslagstiftning expandera inom offentlig sektor. I utredningen ”Ny modell för statsbidrag till vissa ideella organisationer inom brottsofferområdet” (Ds 2019:7) föreslås upphandling och konkurrensutsättning av dessa tjänster.

Inom många kommunala socialtjänster, som letar efter kostnadseffektiva alternativ, används allt oftare vandrarhem för utsatta kvinnor och barn. Fem kommuner i Stockholmsområdet har bland annat valt att upphandla boenden för våldsutsatta kvinnor. Företag som tidigare kunnat tjäna pengar på flyktingboende ser sig om efter nya verksamhetsområden att tjäna pengar på och ett sådant har blivit våldsutsatta kvinnor och barn. Där erbjuds kvinnorna ”skyddade boenden” men utan den kunskap som kvinnojourerna har.

Säkerhetsbranschen vädrar också pengar och pekar på behoven av högre säkerhet för de boende, som inte kvinnojourerna kan erbjuda men som säkerhetsbranschen gärna skulle stå till tjänst med.

Men många hävdar att kvinnojourerna representerar vad som EU kallar icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse – tjänster som faller utanför EU:s upphandlingstjänster. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har enhälligt på sin kongress förespråkat att skyddet för våldsutsatta kvinnor inte upphandlas. För att kringgå EU:s upphandlingsregler har man konstruerat en avtalsmodell, IOP, ideellt och offentligt partnerskap. Denna avtalsmodell ger offentlig sektor möjlighet att samarbeta med ideellt drivna verksamheter. Avtalstiden är ofta begränsad och de summor som anges är ofta i bidragsstorlek vilket kan tolkas som att det inte är på riktigt med fullständiga driftsbidrag. Även om stödet för att använda IOP-modellen är kompakt, så är alla tunga instanser överens om att rättsläget i grunden är oklart.

EU-lagstiftningen är inte glasklar och grunduppgiften för hela EU-lagstiftningen är att stödja alla typer av marknadsmekanismer på en öppen marknad. Det finns därför en stor risk att en överprövning av IOP-modellen i EU-domstolen inte automatiskt skulle gynna ideella krafter. När nu flera kommuner valt att upphandla kvinnoskydd så har det uppstått en marknad för detta. De företag som då är verksamma på denna marknad skulle mycket väl kunna hänvisa till EU:s konkurrensregler om likvärdighet och att staten och offentliga aktörer inte får snedvrida konkurrensen med subventioner till egna aktörer.

EU-lagstiftningen innebär således ett mycket allvarligt hot mot samhällets skydd av våldsutsatta kvinnor och hela det arbete som bedrivs inom såväl offentlig som idéburen verksamhet. Att denna utveckling skulle stå i strid med EU:s icke-diskrimineringsprinciper och tal om jämställdhet lär nog i EU-domstolen väga lätt mot de intressen som känner sig ekonomiskt diskriminerade.

Text: Per Hernmar